Johnny Wilde

Jag var ganska uttråkad idag på eftermiddagen eftersom jag var sliten i kroppen och inte pallade att gå och träna. När mina vanliga rutiner sätts ur spel så tvingas jag då improvisera lite för att inte spotlighten ska riktas på att mitt liv egentligen är jävligt trist och innehållslöst.
Jag kan verka glamorös och flärdig men så är dessvärre bara i min låtsasvärld!

Så vad gör jag?
Jo jag käkar lite revbenspjäll och slår mig ner för att kolla på Wimbledontennisens semifinaler. Jag är måttligt intresserad av den sporten men desperata tider kräver desperata åtgärder! I den första möttes en kille med pannband som ser ut som en kille jag köpte droger av i början på 2000-talet och en tysk som hette Tommy och mest såg ut som någon sidekick i en dålig actionfilm med helt omotiverad nakenhet som främsta säljpunkt.
Svårt att välja vem att hålla på? Inte alls, jag höll stenhårt på knarklangaren!
Stärkt av mitt tysta nonchalanta stöd i soffan sopade han banan med Tommy sidekick.
Det var tydligen igen överraskning eftersom han tydligen vunnit turneringen lika många gånger som Björn Borg - Aha se där ytterligare en drogreferens, det kan bli intressant hur många jag kan få in idag.

Sen börjad underhållningen!
In traskar först en kille från Skottland, till publikens oerhörda jubel, som ser ut som Stefan Holm och Alex Shulmans jävligt äkta avkomma!
Jag undrar som var servare och respektive bollmottagare när dom två skapade den där nätrullaren till snedträff?
Här trodde jag ju inte att den här eftermiddagen kunde bli mer underhållande (observera att jag är nykter idag) men sen kommer Steven Stiffler inknallande på centercourten! The Stiffmeister!!!
Här blev det ju lite svårare att fördela mina sympatier men jag beslöt efter noga övervägande att hålla på Stiffler eftersom han snackar ungefär som mig och var betydligt snyggare än Holm/Shulman hybriden.

Som nämnt tidigare så är inte mitt tennisintresse större än att jag tröttnade efter ett och ett halvt set och när jag säger tröttnade så menar jag verkligen tröttnade eftersom jag somnade i soffan med en portionsnus inne för att undvika den där vanliga dräggelsträngen som hänger i vänstermungipa när jag vaknar. Framförallt vit portion har en grymt bra absorbtionsförmåga att hindra vuxendrägglande.
Kom ihåg var ni hörde det först!
Please try this at home kids.

Återigen så vann min favorit efter en jämn match men jag var ju nyvaken så jag var mer intresserad av käk igen.

Det har blivit dags att gå in på lite tyngre ämnen nu istället för det vanliga

lättviktskrafset jag brukar hålla låda om. Jag tänkte utforska dom djupaste hålorna av

mänsklig desillusionism och dra fram det jag finner i fullt dagsljus och visa upp mitt

nogrannt dissikerade kadaver för allmänhetens beskådande!

Det blev en ganska otrygg stämning nu va?

Jag ska med andra ord orera om serietidningar i ungefär en A4-sida.
Jag precis som många med mig började med den eminenta finkultur blaskan Kalle Anka & c:o vid

4-5 års ålder. Jag bodde utomlands då och fick dom skickade till mig i ett stort brunt

kuvert, det är märkligt hur saker kan sätta sina spår i hjärnans minnesavdelning eftersom

varje gång jag får stora bruna kuvert i min brevlåda så här mer än 30 år senare så förväntar

jag mig något roligt. Det visar sig allt som oftast vara något skit från något tråkigt

företag som vill att jag ska svara på en jävla massa frågor om helt ointressanta spörsmål,

hade det varit något viktigt hade jag ju redan tagit upp det ju eller någon ännu beigare

myndighet som ännu inte lärt sig använda dom nya färggladare kuverten att skicka till rikets

undersåtar med risig information vi antagligen inte behöver.

När jag blev tillräcklig gammal i mina föräldrars ögon att börja sköta min egen

hushållskassa d v s få veckopeng så använde jag min, inte speciellt surt förvärvad, femkrona

till att varja lördagsmorgon traska ner till kiosken i korsningen och spendera 3 kronor och

95 öre på Kalle Anka och resterande 1 krona och 5 öre på blandat smågodis. Så länge VM-kolan

fanns kvar i sortimentet så var livet hunky dory men när den försvann så ersattes 25 stycken

kolor i varierande smaker av 25 stycken små gröna mintgodisbitar som var alldeles för sega

för mina små mjölktänder och alltför vuxna för mina pojksmaklökar. Jag la ner godisinköpen

efter ett tag och började instället spara till en månadstalig Kalle pocket instället.
Jag käkar fortfarande aldrig snask med undantag av M&M's och då helst bara dom blå!

När jag började växa ur Kalles sjömanskostym så började jag sondera marknaden efter nya

seriehjältar och provade mig igenom sortimentet med rigorös nogrannhet. Vilket givetvis

satte sina spår i en grabbs liv! Jag var inte mer än nio men var fan inte dummare än att när

Bamse i en avslutande serieruta omfamnar Brummelisa (en klar hint redan på hennes namn) med

texten i en fyrkantig ruta som säger "den kvällen kramades Bamse och Brummelisa mycket"  och

det i nummret efteråt dyker upp tre små illbattingar så fattade ju jag direkt att dom jävla

pälsbollarna hade knullat!

Alldeles för erotiskt för mig med andra ord och vidare till Läderlappen och Stålmannen samt

deras avarter i form av Lagen Väktare och allt vad dom nu hette. Läderlappen (Batman kids!)

var ganska cool men hade ju inga superkrafter att impa på brudarna med och hade dessutom en

sorts pojkvän som inte var någon stjärna utan mest satte skinnbiten i nya trubbel.
I serien Lagens Väktare så gick dom mer in på sociala problem och diskbänksrealism, vilket

kunde ta sig uttryck i att Gröna pilens styvson skjuter en smackmacka i köket och od:ar. Den

lille läsaren insåg blixtsnabb att det där ska vi lägga på minnet för framtida referenser!

Sen var det ju Stålmannen. Han hade ju för fan hela paktet, skitstark, röngtenblick,

värmeblick som kunde smälta saker, osårbar och kunde flyga!
Men där blev jag lite brydd, håll i minnet att jag var en jobbig, överskärpt unge som

gillade att ifrågasätta saker som jag inte tyckte lirade med mina teorier om hur universum

roterade i min riktning. Jag hade inga problem att köpa hans ögontricks eller styrka eller

ens osårbarheten. Det verkade ju faktisk fullt logiskt att jorden gula sol och vår

gravitation påverkade hans Kryptonfödda lekamen annorlunda än vi jordlingar!
Det som störde mig då och för all del även nu är hur i helvete han lyckades flyga?
Han flaxade inte med armarna eller kickade med fötterna. Inte en dold liten

efterbrännkammare i klackarna eller en magisk flygande matta maskerad till mantel!
Vad Stålmannen saknade var ju någon som helst form av propulsionsförmåga för att förflytta

sig i luften, helt plötsligt framstod Karlsson på taket som rena dokumentären i jämförelse.
Tack för den här tiden Stålis och dax för nya förebilder för en tioåring med livlig fantasi

och lite tålamod.

Och så kom två av värlshistoriens mest betydande illustrerade mästerverk in i mitt liv på

samma gång Buster och den 21:a Fantomen. Buster var självklar som läsning då det enda

fritidsintresset var att lira boll i olika former, jag orkar inte rabbla alla klassiska

serier som rullade i tidningen men favoriterna var i alla fall motorserien Skid Solo,

boxaren Dynamite Danny, Greppet Direkt (senare även Arvtagaren när Gordon dött i en

flygolycka) och hjälten nummer ett Johnny Puma som körde sin patentare underarmssmash mitt i

nyllet på sin fiende Clownen samtidigt som han röt ut sitt stridsrop "hok-ayy". Väldsklass!

Fantomen var av en helt annan dignitet, den kändes mer vuxen på något vis, det var både

nutid och historiska händelser som rekapitulerades på de 52 sidorna. Visserligen var bara

hälften dedikerad till huvudrollsinnehavaren men vissa lycklig dagar så dök ju Mandrake upp

och avsluatde showen tillsammans med sin sidekick Lothar.
Som grädde på moset så blev jag också medlem i den illustra fantomenklubben där jag fick

medlemsnummer 324 146, vilket drygt tio år senare även skulle vara serienummret på min AK 5

i lumpen, vad fan kan oddsen vara för det?
Just lumpen skulle utgöra en kritisk punkt i min serieläsningskarriär, men mer om det

senare.

Jag och min kompis Adam var seriösa i vårt läsande och satte viss stolthet i att åtminstone

ha läst alla nummer av Fantomen som kommit ut under vår livstid, vi beräknade att det skulle

röra sig om i runda slängar 275 stycken vid den här tidpunkten, eftersom vi bara födda med

åtta dagars mellanrum så uppstod ingen större diskrepans om startnummret.

Det var ett ganska lätt sätt att umgås egentligen, du glider över till polaren och slänger

sig ner i var sin soffa eller fåtölj och bara ligger och läser ett par timmar innan det är

dags att få hem och käka middag eller gå och knoppa.
Vi förstod efter ett tag att det fanns vissa episoder som kändes viktigare än andra att

lägga vantarna på, efter vi sett Indiana Jones ett par år senare på en piratkopierad VHS så

anammade vi förstås uttrycket Den Heliga Graalen om de nummren. En av dem var "Fånge 21

Walker" där fantis hamnar på kåken undercover för att wallraffa missförhållanden och

korrupta direktörer, men de mest åtråvärda var legenderna om de två svärden han hade i den

stora skattkammaren - Durandal och Excalibur.

Durandal lyckades Adam kirra på Järna fyndmarknad för en spänn och Excalibur hittade jag på

en skolbasar i sjätteklass för typ två kronor och fick antagligen någon form av erektion

till följd av mitt kap.
När väl målet var uppnått så kändes det som om jag och Fantomen var klara med varandra, jag

fungerade så då och gör det fortfarande!
Så när de var dags att åka buss till högstadiet så var jag tvungen att höja ribban lite och

utvecklas i nya riktingar.
Eftersom det här verkar bli betydligt längre än planerat så kör vi en del två imorgon

istället!

Rock on!

Precis som många andra människor med den minsta gnutta fantasi och framåtsträvan så har jag en mental lista med saker som jag vill se eller uppleva innan jag mular. Listjäveln har faktiskt en hel del överstrykningar redan och min världsberömda blyghet förbjuder mig från att framhäva några av mina stoltaste ögonblick här, utan jag tänkte vänta med dem till ett annat tillfälle.

Det finns egentligen bara ett område där jag nästan helt saknar erfarenheter och det är dödandets ädla konst. Nu menar jag inte som en professionell hitman eller en ninja som tassar omkring i mörka prång och släcker folk till höger och vänster med en enorm repertoar av dödliga tekniker och coola gadgets, iofs skulle ett sniperrifle vara ballt att lattja med!
Nä, jag är mer inne på döda-för-att-äta linjen d v s det som i dagligt tal kallas jakt och fiske.
Vad det gäller fiskeriet så har jag plockat upp någon halv-stabil aborre på ett par hekto med kastspö och lite vanliga standardfiskar med hjälp av nät.

Jag är följdaktligen inte speciellt omsvärmad av fiskargroupies men det kan jag nog lära mig att leva med!
Däremot så stör det mig lite grann att jag aldrig kommit in i jägarkretsar. Jag har inga som helst dubier om att döda djur

för att sedan käka upp dom, au contraire, jag skulle känna mig extra manlig om jag fick skryta om att det är jag som fällt

middagsmaten!
Att få glida omkring med en bössa i högsta hugg och konstant vara beredd på att ett vildsvin med dåligt morgonhumör störtar fram från närmsta buske enbart för att få ett läckert krutröksdoftande hål mittemellan sina små grisögon och stupa precis framför mina combatboots för att sedan få ett spjut uppkört i röven och grillad över en eld i gläntan med resten av mina vapenbröder.
Nu har jag väl förstått att jakt i Sverige är mer av typen sätta sig på ett hopptorn mitt ute i bushen och vänta på att en

älg ska komma knallande i min väldigt specificerade eldgivningsradie.    
Skitspännande!
En annan grej som jag stör mig lite på är att det inte finns några farliga djur att fimpa här heller, javisst en björn eller

varg kan ju bjuda på lite motstånd om det inte vore för att jag bär omkring på knallkäpp med tillkräcklig kraft att förvandla

björnen till en uppstoppad nalle med en halvmiss.
Jag tror att min jakt måste innehålla en karaktär av fair fight för att jag ska ticka igång.
Det krävs antingen mildare vapen som ett spjut eller armborst som jag kan smyga mig upp på mitt byta med och sedan i den eviga tvekampen mellan man och natur stå segersäll och stolt.
Alternativet är farligare djur som inte skulle tveka att ta mig av daga om det fick chansen. Förslagsvis en tiger eller krokodil, det vore lite av en utmaning. Det finns visserligen bara ett par hundra tigrar kvar men likförbannat så lyckas dom tugga i sig ett par humanoider per år.
Krokodiler och alligatorer kryllar det av så dom har väl antagligen ett grymt bra battingaverage på människosläktet varje säsong. Jag menar hur många blir dödade av en älg eller en hjort varje decennium? Att Steve Irwin sen åkte dit på en töntig stingrocka får väl ses som ett ganska kraftigt faux-pas i krokodilkretsar!

Med närmare eftertanke så är det grövsta jag besegrat i envig antagligen en ekorre eller fiskmås med luftgevär när jag var tretton och jag käkade inte upp någon av dom. Äh fan, jag skiter i jägarkarriären, fortsätter att handla på Vivo och riktar

in mig på att bli helikopterpilot istället.

Jag anser mig inte vara en speciellt nostalgisk person. Visst är det skoj att ta en promenad längs minnenas alle då och då och blanda kontemplationer med skratt åt alla jävla dumheter som jag lyckats slash misslyckats med i nyligen förfluten tid och many moons ago. Men generellt sett så tycker jag att det förflutna ska lämnas där det hör hemma - i garderoben med alla andra skelett och t-shirts!
Och just det där med t-shirts har en särskild plats i mitt hjärta. När jag tänker efter lite grann (lägger huvudet lite på

sned till höger och kikar under lugg upp till vänster) så är jag helt övertygad om att just t-shirts är det specifika

klädesplagg som jag (och du också med största sannolikhet) har ägt flest antal av i mitt liv. Visst kan det vägas mot antal

underkläder men i mitt fall så är t-shirts mer än ett plagg som ska värma kroppen. Det är ett statement, det är en livstil,

dom speglar trender och det är min samlingsmani!

Varje vår och höst så brukar jag gå igenom kollektionen och försöka sålla ut vilka som fortfarande håller måttet och vilka

som är uttjänta i fråga om form, färg eller tryck. De som inte klarar cutten åker blixtsnabbt ner i källaren och får hoppas

på att bli återupptäckta vid någon mossig revival eller annan världsomspännade revolution.

Generellt sett så är mina tröjor indelade i ett antal olika kategorier och subkategorier. De tristaste är enfärgade designer

t-shirts med sub-avdelningen enfärgade med vissa mönsterinslag, sen har vi Budskap/humor som t ex min gamla favvo: en svart med stor vit text där det står The Man högst upp med en pil pekandes uppåt och det står The Legend under med en pil pekandes neråt! Ni förstår att trycket är på framsidan va? Att jag äger en blå tröja med trycket "Ikväll får 107 svenskar gonorré" har ni säkert redan räknat ut.
En sub till den kategorin är Reklam - där brukar jag med stor glädje bära mina gamla bensinmacksloggor typ BP och Gulf.
Andra sköningar här är "Frukt är godis" och "Trafikmagasinet". Här är det essentiellt med en viss portion självdistans annars blir det aldrig någon positiv feedback vare sig från flickor eller vänner, utan istället får du finna dig att snacka

papayasalladsrecept med miljöpartikärringar och förgasare till en Honda Accord-84 med medelålders män som antagligen heter Börje.

Men äpplet av mitt öga som jänkarna säger är ändå min enorma garderob av band t-shirts. Till övervägande del svarta men det finns gyllene undantag även här.
När du skaffar en bandtröja så kan du göra det på två sätt 1. köpa den på en konsert (coolast) eller 2. köpa den i en vanlig affär eller på semester (billigast). Turnétröjorna är vassast om det är märkta med spelplatserna och helst även datum på ryggen. Att det bara står "World tour 94" känns inte lika hippt om man säger så!

Tröjor med albumomslag är näst högst i rang för då kan jag göra ett statement med att visa vilken platta jag håller högst av den gruppen, för ja det är nästan alltid en grupp. Hur jävla ballt är det med en Enrique-tröja?
Jag har några Springsteen som jag sällan bär för att dom är ganska trista och ett par Hendrix men då kommer det ofta fram helt fel typer och ska snacka på fyllan. Det sämsta med turnétröjorna är att dom blir inte coola först efter ett decennium eller så, det ger inga originalitetspoäng på att gå omkring på stan med en Maiden tröja veckan efter en spelning eftersom du vet att ungefär 25000 till har samma tröja hemma. Här uppstår då ett litet dilemma då du i princip måste vänta tills tröjan är urvuxen eller söndermöglad innan den är ball nog att bäras offentligt och att se ut som en lodis är inte lika läckert som bajen-anhängarna vill göra gällande.

Fan det är synd att jag vuxit ur mina Mötley crue tröjor från mitten av åttiotalet, dom hade varit klockrena idag!
Vilka tröjor jag köper är baserat på vilka band jag gillar och kan stå för utåt (hence har jag inga Pet shop boys t-shirts) ,

alternativt ett hyfsat band med grymma tröjor. Nu kan jag inte komma på några jättebra exempel på sådan band just nu men antagligen ligger Saxon nära till hands.

Min, för tillfället, absoluta favorit är en beige Clash med trycket från debutplattans framsida på bröstet och plattans

baksidan på ryggen. En mycket bra fittmagnet och bli bjuden på bira tröja.
Precis som många andra samlare så letar jag efter den heliga graalen som ska fullända min samling. Det har varit olika

föremål för mitt trånande genom åren men just nu så är jag elakt sugen på en vit Blondie-tröja, den skulle göra mig till en fullständig människa på något outgrundligt sätt.
Musik, retrofeeling och originalitet i perfekt symbios!

Åh fan det blev lite längre än vad jag tänkt mig men jag återkommer antagligen med mer i det här ämnet så småningom.
För övrigt för er som undrat vad i helvete Åsa Bodén sysslar med nu för tiden så jobbar hon fortfarande kvar på SMHI i

Norrköping, om ni är för unga för att minnas henne fråga farsan eller morsan!

Rock on!
 

Efter ett par stressiga dagar där det enda jag egentligen gjort är att ha sovit och jobbat så börjar jag så lätt längta efter helgens oas av frid och kontemplation. Min plan var att bara ta och koppla av och unna mig själv lite god mat och ett par flaskor obscent dyrt rödvin, kanske till och med koppla av med en bok för omväxlings skull.

Det var som sagt planen, men som vanligt så sprack den redan på torsdagen! Nu är det som har kommit i mellan i och för sig något av det roligaste som skett sen Mona slog sig ihop med den rödgröna röran.

En av de andra delägarna här på firman har tydligen en son som tar studenten senare i vår och som vanligt vill den där skrytpellen fira den fantastiska bedriften med ett hejdundrande kalas ute på någon exklusiv golfklubb. I normala fall så skulle det här inte ha rört mig i ryggen, men nu visade det sig att den gamle stötens bortskämde slyngel inte nöjde sig med att ha någon trist Clabbe kopia som står och vänder plattor utan dessutom ville ha ett liveband. Farsgubben hans insåg med blixtens hastighet att han minsann hade kontakter i rockbranschen, d v s .........Moi!

Jag och Riffet har lirat på några firmafester och hade väl impat ganska hårt med våra framträdanden.

Sagt och gjort så blev jag eld och lågor över chansen till en comeback inför en publik igen så jag drog iväg ett par mail till mina gamla bandmedlemmar med det klassiska citatet "we're on a mission from God - we're puttin the band togheter again"!

Nu på morgonen hade inte bara alla ställt upp utan också gått med på att repa lite redan i helgen, Riffet är helt utom sig av upphetsning då han nu kommer få användningar för det musikrum han iordningställt i sin gillestuga för typ just sådana här tillfällen! Vi behöver nog bara ett par timmar för att hitta varandra och takten igen, det är så efter ett par hundra spelningar och tusentals reptimmar tillsammans.

Studentpojken verkar vara inne på just vår typ av musik så vi kan nog gå på ren rutin i de flesta låtar, gissningsvis så kan vi runt 100 låtar som ett rinnande vatten och ytterligare ett hundratal tillräckligt bra för att de ska gå hem när dom dyker upp som önskelåtar. På våra spelningar brukade det alltid vara så att vi körde några inplanerade öppningsnummer för att sedan lira lite på känn allt efter vi och publiken växte samman.  Det finns vissa låtar som inte är så jätteupphetsande att spela men ändå måste vara med på repertoaren då alla alltid vill höra dom, typ Sweet home Alabama och Back in Black. Än märkligare är att en del kanongrejer aldrig funkar inför publik som Whole lotta love och Crazy Train, då går folket och handlar bira istället!

När vi var i vår glans dagar så var vår styrka att kunna improvisera ganska mycket när publiken var med oss i låtarna med call and response, en del magiska tillfällen kunde vi ta och stretcha ut en vanlig 4 minuters dänga till den dubbla längden om det var det som massan ville ha just då.

Våra gig var som sagt ganska spontana föreställningar, där nästan inget var förutbestämt, förutom våra extranummer!

När vi lyckats få publiken ditt vi ville och annonserade att vi tänkte avrunda så var standardresponsen att de ville ha mer, mycket mer. Jag och Riffet byter ofta solon sinsemellan för att bryta slentrianspelandet, men det är ett riff jag aldrig släpper och det är introt till vår första showstopper, jag drar inledningen till The final countdown på gitarren och redan där exploderar lokalen, den kan vi varva upp ordentligt på slutet för att växla direkt, utan en tyst sekund, över i Run to the hills där Riffet får dominera scenen med alla de poser han har i sin arsenal.

När stämmningen sen har gått bananas så drar vi vidare och lägger i femmans växel och kör gasen i botten, fullt spjäll på dist och gain när vi kör alla partyns höjdpunkt Staten och kapitalet, jag har lirat den säkert tusen gånger och skulle aldrig drömma om att lyssna på den vid något annat tillfälle eller sammanhang. Men när du står inför en överentustiastisk publik i högform så blir det plötsligt världens bästa låt bara på grund av allas inlevelse i allsången som är lika garanterad  närvarande som Kalle Anka klockan tre på julafton. Ren och skär magi, mina vänner!

Efter tio minuter svensk punkklassiker så kör vi en falsk take away och när alla trodde att de fått nog så låter vi vår trummis Jörgen hamra ut början på Paradise city. Det är ingen överdrift att vi då vunnit över allas hjärtan och röstresurser. Det sista blocket låtar kan ta upp mot en halvtimme att lira utan någon som helst paus och då är man förbannat slutkörd men det är det som är själva grejen att allt ska flyta samman mellan band och publik!

 Ibland har det hänt att publiken knappt velat släppa oss av scenen på grund av allt adrenalin som pumpar, men då har vi fått köra någon cooler i form av en Metallica ballad eller annan festförstörare!

När du sitter där efter en grymt lyckad spelning med en kall öl i handen, då mår man bättre än vad du trodde var möjligt med kläderna på, all den eufori och kärlek du känt från dem framför scenen är en mycket förförande drog och jag tänker bli stenhög på den känslan i slutet på maj.

Den här veckan har jag kollat lite alpina-vm på tv och konstaterat att allt som vanligt var roligare förr, det enda som piggade upp mig var att dom är i Val d'Isere och tävlar. Vilket slumpar sig så att jag faktiskt varit där och åkt skidor.

Då

Någon gång på mitten av åttiotalet så gjorde jag min första och enda alpresa med buss. Det lät ju som en ganska häftig grej på pappret för två gymnasister att åka igenom halva europa i en buss samtidigt som det är fullt party runt omkring oss!

Redan när vi hoppade på bussen i gryningen och packade in oss på våra platser insåg vi att det skulle bli en lång resa ner till Frankrike, två killar på över 190 cm skulle samsas på en halv kvadratmeter ungefär. Det var bara att se glad ut och knäppa upp den första medsmugglade starkölen ur farsans förråd.

I takt med att ölen slank ner och vi lärde känna de andra i bussen så blev det faktiskt ganska uthärdligt, till och med väldigt roligt. Riffet kände givetvis alla vid namn redan någonstans utanför Huskvarna, hur han bär sig åt har jag ingen aning om, men den mannen har alltid varit kung på att mingla! Med på bussen fanns även en flicka som hette Linda, hon skulle bli min första hustru nästan exakt 100 månader senare, men det var ingenting som någon av oss visste då.

Nu

Förra helgen var jag på firmans årliga skidresa upp till Sälens Högfjällshotell, i princip så har ingenting ändrats sen min första resa, förutom att vi unnar oss att åka det bästa som går att åka i bussväg numera. Jag hann med och jobba av en timme på kontoret innan bussen skulle rulla klockan 7 och lyckades även med vår plan att korpa bordet på under våningen för att kunna fördriva resan med ett parti poker samtidigt som vi avnjöt den svenska landsbygdens skönhet och alkoholens mjuka sötma.

Givetvis så gick pokern lika briljant som vanligt, jag hann plussa 3500 på vägen upp och som vanligt var det Snedbajsarn som sponsrade med merparten av den kakan. Innan ni frågar så är det lika bra att jag berättar ursprunget till varför att en mycket framgångsrik affärsjurist kallas Snedbajsarn bakom sin rygg av hela firman. Jag råkade ha oturen att gå in på toaletten efter honom vid ett tillfälle och han hade med all tydlighet genomfört nummer två, vilket det inte är något märkligt med förutom att hans bromsspår i toastolen var draget  längst bak till vänster i stolen och hela vägen upp till ringen! Hur i helvete han lyckades vinkla upp sitt underrede och träffa på det sättet är för mig fortfarande en enigma?

Det här med att dela rum är helt frivilligt på våra trippar, en del tycker det är jordens hit att få dela rum och umgås en hel helg, men jag föredrar att vara för mig själv och försöka ordna tillfälligt nattumgänge istället. Det är av hävd en riktig köttmarknad bland personalen när tillfällen beredes och bättre lägen än så här uppstår inte. Alltså är vänsterprasslandet en fin etablerad firmatradition numera, ingenting sprids dock vidare, ty vi håller hårt på god advokatsed med tillhörande tystnadsplikt !

Då

Vi partajade hela natten och åkte slalom hela dagarna, hur vi orkade var helt fantastiskt!  Istället för hotellrum så bodde vi en lägenhet i ett jättekomplex som kändes kallt och trist, ingen städning eller pension ingick heller och eftersom vi var ett par grisiga tonåringar som inte kunde laga mat så levde vi på mackor och lyan såg ut som skit efter vår första fest som vi inte orkade städa upp.

Nu

Eget rum som städas minitiöst varje dag och halvpension av toppklass. Jag har slutat åka slalom, utan ägnar mig åt antingen längdåkning eller köra snöskoter, det ger den bästa naturupplevelsen och bäst motion. Egentligen så är jag inte utledd på själva nedförsåkningen utan det är den där satans uppvägen jag stör mig på! Att stå eller sitta i en lift driver mig fullständigt vansinnig efter ett par vändor, ett fruktansvärt slöseri med tid om ni frågar mig.

Nu är det dags att hämta tvillingarna på dagis och ladda för kampen när lillflickan vill se Lets Dance och jag vill se På Spåret, jag räknar med att få kolla i gästrummet som vanligt!

Trevlig helg!

Det finns en del människor som jag stött på i de mest osannolika sammanhang och på de mest oväntade ställen genom åren.

Ni vet, en person som ni lär känna flyktig vid ett tillfälle och sedan springer in i vart fjärde år ungefär och på så vis följer deras liv lite från sidan under tiden er vänskap går från ytlig till etablerad.

Jag åt lunch med Erik för ett tag sedan, han är en mycket fascinerande komplex människa och räknas definitivt in i den tidigare nämnda kategorin! I början på nittiotalet så spelade jag i ett coverband som, tack vare goda kontakter, hårt arbete och en jävligt tajt trummis, med jämna mellanrum fick en del riktigt glassiga gig. Under hela vår studietid så var vi princip uppbokade varenda sommarkväll på olika semesterorter runt om i Sverige, vi kände oss nästan som riktiga rockstjärnor på turné i vår risiga Chevy van.

En vinter fick vi drömgiget, en vecka i St Anton, två spelningar per dag, flyg+hotell samt allt käk och dricka betalt. Jag skulle tro att det var 92/93 eftersom vi just lagt till "Fear of the dark" på repertoaren.

Vi började lira på afterski vid fyra och sedan ytterligare en gång på kvällen, det var fullt drag, allsång och fullpackat varje dag. Helt underbart!

Och där var han, Erik, alltid aspackad längst fram och den som rockade intensivast hela kvällen. Det fanns helt enkelt ingen mellanväxel på den pojken. Under varje spelning stod han alltid och vrålade med i texterna varvat med att skrika "RAMONES, spela Ramones, för helvete". Vi tyckte karln var hysteriskt festlig, men tyvärr kunde inte vår sångare några Ramoneslåtar och att lira Ramones utan sång är inte riktigt koscher för att uttrycka sig milt!

Erik var där som skibum och körde puckelpist på dagarna och festade på kvällarna, hur den killens kropp klarade av någon av delarna var en gåta, han kan inte vägt mer 50 kilo på en 180-185 cm. Han satte en helt ny standard när en människa ska beskrivas som mager!

Han var uppenbarligen inte rädd om den smala kroppen heller, förutom sina vansinnesfärder ner för de stupliknande puckelpisterna så hade han inga problem att stå upp för sig själv om det hettade till inne på vår nattklubb och det gjorde det ofta på det stället! Vid ett tillfälle satt han med oss i vår lilla avdelning nära scenen där vi fick sitta och supa med alla groupies mellan seten när en storvuxen bonddräng prompt skulle tala oss tillrätta angående vårt, i hans tycke, usla musikutbud. Det här hände i princip varje kväll och deras slutade sällan med att vi spelade deras dansbandsskit och oftare med att de hamnade i en snödriva. Även coverhoror som vi har rätt till musikalisk integritet!

Nu hann dock varken vakterna eller vi själva agera innan drängen låg raklång på backen efter ett snabbesök av John Blund, som en uppretad panter hade Erik inte bara rest sig ur soffan och ställt ner sin ständigt medförda Jägermeister på bordet, i samma rörelse som flaskan ställdes på bordet lyfte han högerbenet och roterade sedan runt sin in egen axel för att placera sin häl över drängens enorma haka med antagligen en lättare hjärnskakning som följd. Vi måste ha sett ut som fågelholkar när han efter sin perfekt exekutionerade snurrspark åter satte sig ner i soffan och återgick till jägern. "Hur i....vad i helvete var det där?" var det enda som någon lyckades få fram.

"Box francaise ssschhhavate" rapade han ur sig med sin berusade stämma! Är man så klen som jag så måste man kunna hävda sig ibland, har tränat det sen barnsben. Dock utan alla inslag österländsk filosofi om inre frid och disciplin tänkte jag!

Med förnyad respekt och lite diskret rädsla för honom så beslöt vi oss för att försöka få till en Ramones-låt nästa kväll som dessutom var vår sista. Han sken upp som en sol och frågade om han inte kunde få vara med oss på scen och sjunga. Sure thing baby!

Som de hyggliga killar vi var så väntade vi in läget när trycket hade nått kokpunkten och publiken var full extas innan vi plockade upp Erik på scen. Det var elektriskt när han klev upp till oss, "räkna in oss" ropade jag till honom!

2, 3....2,3,4 vi distade upp maximalt och drog igång "What a wonderful world" och Erik sjöng, dansade och älskade varje hundradels sekund och publiken eldades upp mer än vad jag trodde var möjligt klockan halvsex på kvällen. När låten egentligen var slut så vände sig Erik till oss och skrek att vi skulle fortsätta spela, vi var med på noterna fullständigt och körde solo på solo och bara lät det ringa samtidigt som han sprätte omkring och lirade luftgitarr.

Precis när vi nådde crescendot så gav Erik mig ett lömskt leende och sprang som en gasell över scenen och stagedivade ut bland folkmassorna, när han flöt iväg över deras huvuden gav han mig tummen upp och jag har aldrig tidigare sett en sådan genuin lycka stråla från någons ansikte.

Vi såg aldrig honom mer den kvällen och här skulle den här historien kunnat sluta, men ett par år senare så var jag i Uppsala för en workshop och där var han, Erik! Nykter och lugn som en filbunke, studerandes till lärare, den såg verkligen inte komma, well played sir.

Nu jobbar visserligen han inte alls som det och är numera helnykterist sedan ett par år. Usel pokerspelare, men en sjutusan till pokerbloggare under sitt Alterego som jag har lovat att inte avslöja! Sensmoralen är väl att sometimes there are more than meets the eye bland människor vi möter och även era barns lärare kanske har stegedivat på en sylta i alperna.

Efter att ha konstaterat att helgen var lysande på alla sätt och vis förutom att jag var pokerklubbens pinata  på fredagskvällen, så trodde jag stå beredd för ytterligare en arbetsvecka där jag skulle vakna varje morgon och sedan pissa förträfflighet varje dag.

Det antagandet kom ju redan på skam 08.00 i morse när jag hade ett fyra timmars möte med ett par mycket krävande klienter, de vill dra allt i långbänk gång på gång! Det här stör inte mig så överdrivet mycket eftersom jag tjänar löjligt mycket på just det här företaget, men att sitta och upprepa och förtydliga hela tiden understimulerar mig något oerhört eftersom jag har full koll och de borde veta om det numera. Allt som oftast tenderar de här mötena att likna mina dejter, jag sitter och lyssnar med ett halvt öra och nickar för att med jämna mellanrum inflika lite smarta uppföljningsrepliker. Vad motparten inte vet om är att mina tankar oftast har vandrat iväg åt antingen på kända kvinnor jag vill ha sex med eller olika pokerhänder jag spelat de senaste dagarna.

Efter mötet kände jag mig lite utbränd och informerade därför klienterna om att jag var tvungen att dryfta ärendet med en kollega på annan firma, underförstått att de skulle få ytterligare en fakturering. Dom är inte dom som knusslar så det hade inga invändningar så länge slutresultatet uppnås.

Med ljusets hastighet så hade jag rekryterat Riffet och bjudit honom på affärslunch.  Under måltiden kände vi båda att det var dags att kliva ur våra yrkesroller för en stund och ägna oss åt lite sensitivitetsträning för att komma i kontakt med våra kvinnliga sidor genom att öppna oss för varandra och dela med oss av våra tankar och erfarenheter.

Jag delade med mig av att jag den senaste tiden haft drömmar av sexuell karaktär om Sanna Kallur, efter att ha sett henne nyblonderad och uppklädd i aftonklänning på idrottsgalan häromveckan. Riffet var mycket förstående och instämde till fullo att den tösen vore en riktig dynamo mellan lakanen, han kände sig antagligen nu väldigt trygg i sin mjuka manlighet och berättade att han på samma gala hade noterat den svenska mezzosopranen Malena Ernmans sexuella dragningskraft på honom.  Han förtydligade sig genom att nämna det att poängen med att ha samlag med en operasångerska kan ge det kvinnliga orgasmskriket helt nya dimensioner.

Jag kunde inte göra annat än att åter kapitulera för min kamrats briljans i konsten att upptäcka nya vinklar på allt!

Upplivade av en fantastisk lunch och vår uppfriskande malebonding-ritual beslöt vi oss för att göra ytterligare en typisk tjejgrej genom att knalla ner till NK och köpa oss var sin ny kostym. Det finns få saker som piggar upp dagen lika mycket som att förnya gråställsgarderoben.

 Väl tillbaka på kontoret så är det business as usual men på insidan så vet jag att jag idag slagit ett enormt slag för jämlikheten!

Sedan ungefär ganska exakt urminnes tider har kvinnor gillat att ranka män och män uppskattat att poängsätta kvinnor för deras utseendes skull och jag är inte det minsta annorlunda därvidlag. Men med den pyttelilla skillnaden att jag och min compadre Riffet över dagens lunch beslöt oss för utnyttja våra gemensamma 360 högskolepoäng för att bestämma vad respektive siffra i den allmänt vedertagna tiogradiga skalan de facto betyder utseendemässigt, samt ge exempel på goda representanter för varje siffra.

Jag tänkte börja längst ner i näringskedjan och sedan arbeta mig upp till himmelshöga topparna eftersom jag har lärt mig att alltid skicka hem publiken glad efter en föreställning istället för med spykänslor. Släng in lite underhållande skåpmat i öppningen och avrunda med superhitten!

1 poängare: Vederstygglig – Det finns inte speciellt många i den här kategorin då det här är en ytterlighet som är så motbjudande att de oftast undviker att lämna hemmets mörka vrår. Det finns dock undantag som dessutom utan någon som helst skam medverkar i TV. Den bästa representanten för bottenskrapet är Farmen-Qristina, makalöst vanskapt varelse!

2 poängare: Anskrämlig – Duger gott att skrämma barn med men har oftast valt att vara ”naturlig” istället för att rycka upp sig och göra något åt det, för att på så sätt avancera i vårt ytliga samhälle. Utmärkt representant för tvåorna är allas vår Claire Wikholm.

3 poängare: Ful - Här finns många anskrämliga som åtminstone brytt sig om att borsta håret och kollat sig i spegeln vid något tillfälle varje sekel. Grundförutsättningarna kan dock spela in, nedärvd sjuklig acne och bristande kost i unga år kan medföra oreparabel skada genom hela livet i den här kategorin. Praktexemplaret i den här kategorin får anses vara Mona Sahlin.

4 poängare: Oattraktiv – Här börjar vi närma oss mittfårans enkelhet, de här har alla förutsättningar att bli uppskattade, men ignorerar motion, kost, personlighet, mode, hårvård etc. Men är för slöa och karaktärslösa för att bry sig. Tyvärr hamnar väldigt många kolbitar här, de skulle kunna pressas till diamanter istället. Ett lysande exempel här är Anna Book, skala bort 50-60 kilo från henne så skulle hon faktiskt vara en 6:a.

5 poängare: Alldaglig – Motiveringen är överflödig, alldaglig säger allt! Exempel finns överallt med du ser dom aldrig.

6 poängare: Attraktiv – Här finns en väldigt stor del av vår svenska befolkning, då vi är ganska så läckra överlag. Generellt sett så är det här fyror och femmor som ansträngt sig lite och ignorerat det faktum att de är lindrigt attraktiva och gjort det bästa av sin situation. Se bara på Carina Berg som dessutom har charmen som krydda. Annars så kan de som har något speciellt yttre, så kallade fulsnygga, placeras in här.

7 poängare: Snygg – För att hamna här så krävs att du är vältränad och allmänt mån om dina yttre och inre företräden. En del av dem i de högsta skikten kan hamna här om de slummar till sig och bara litar på grundmaterialet, vilket alltid är en dödssynd, vi eftersträvar förädling. En personlig favorit med både stil och finess är Åsa Vilbäck.

8 poängare: Vacker – Här börjar leden tunnas ut ty här krävs medfödd genetisk estetik. Vanligtvis krävs både kropp och ansikte i toppklass för att få en position i den här gruppen.

Här hamnar många i nöjesindustrin som har utseendet som sitt levebröd däribland Tyra Banks.

9 poängare: Skönhet - Nu snackar jag om grädden på gräddtårtan. Nu måste allt stämma benstruktur, hård träning, fåfänga är en dygd och inget får lämnas åt slumpen när perfektion eftersträvas. Är personligheten eller huvudet klent begåvat så är det adios ner bland åttorna igen! En av guds finare välsignelser las på Beyoncé.

10 poängaren: Mästerverk – Den perfekta tian, ombesjungen, och därmed ouppnåelig för 99,95 %. Finns ett fåtal på vår planet, det närmaste jag kan komma på är Jessica Alba.

Det finns absolut ett stort svängrum för personliga preferenser i ovanstående, men om man bortser från rent kemiska reaktioner i hjärna och mage så är skalan relativt korrekt.

Använd den gärna som standard nästa gång ni sitter där med valfri alkoholhaltig dryck och sällskap för skönhetsbedömning, den borde underlätta lite grann på sikt.

På en mörk ödslig elektronisk motorväg med en enkel tanke i toppen

En varm känsla av lugn spred sig i kroppen

Längre fram i natten skymtade jag ljuset vid tunnelns slut

Mitt huvud har varit så fyllt av tankar och mycket av dem har jag skrivit ut

Jag känner att jag måste stanna upp för ett tag

Här har dom skrivit i forumboken

Jag har läst en massa om vissa tells men jag har nog förstått att allt inte kan vara varken enkelt eller sant

Sen startade tvivlen

Och vi förväntades tro på en version

Det hördes röster från andra sidor

Och jag trodde mig höra orden

Kliv in på Hotel Clawnifornia

Varje ord är sant

Varje bord är tömt

Massor av storys från Hotel Clawnifornia

I snart två år har jag funnits här

En del minnen har förvrängts

Några har bara förträngts

Det finns flera goda goda vänner där

Som alltid kommer hålla sajten kär

Hur dom vunnit runt filten

Hört rasslet från marker

En del spelar för att vinna

En del spelar för att inte försvinna

Så jag ringde upp Lappen

Och bad om en kall Hof – han sa

Det har inte funnits den känslan här sen

Vi fina killar bannades off

Ändå hör jag rösterna från igår kalla på mig vart jag än står

Väcks upp mitt i mina tankar

Och bara höra deras score

Kliv in på Hotel Clawnifornia

Varje ord är sant

Varje bord är tömt

Ännu en story från Hotel Clawnifornia

Ni trodde ni visste vem jag var

Precis som Scar

Det gjordes trick med speglar

Servades lögner med finess

Vi är alla medlemmar här under samma rätt

Om vi alla gör på samma sätt

Men i sina dunkla läger

Blandades vin med vinäger

En del utsattes för en oerhörd stress och kastades ut enligt oklara reglar

Bland det sista jag kommer minnas är hur det fumlades blint

Att återskapa det som en gång var ett bra geschwinnt

Logga in eller logga ut

Medlem blir du kvar tills livets slut

Du kan lämna om du vill

Men du kan aldrig suddas ut

Jag har haft en träningsledig vecka sen senast och då fick jag helt plötsligt, mellan gitarr och pokerspelandet, tid att se på TV. Nu satt jag iofs ofta med min älskade stratocaster i soffan framför burken, men anyway! Under loppet av bara ett par dygn så lyckades jag se dels min hjälte Tony Bourdain och dels min favvoresenär på Globetrekker, Megan McCormick, besöka allas vår älskade huvudstad.

Låt mig från början poängtera att deras uppfattningar gick ganska brett isär.

Megan dök upp i nordens Venedig mitt i sommaren och stötte på sol, värme, skärgård, öpnna och artiga människor mitt i city. Lägg till showen att det pågick den internationella varianten av djurgårdsfestivalen just då i huvudstaden där alla med rätt färg i själen fick visa upp sig från sin mest…hmmm…stolta sida.

Sommaren i city 1990 eller vad fan grisklubborna i något obskyrt band från nittiotalet ylade om, skit samma! Megan var under alla omständigheter jävligt impad av vår rena miljö och vår coola attityd. Det blev fan inte sämre av att hon avrundade sin visit med att hänga på m/s Vindhem på en räk- och ABBA kryssning där ett av världens bästa ABBA-coverband lirade plus att det såg ut som om att en av våra charmiga landsmän fick docka med moderskeppet.

Stor succé med andra ord!

Det var rent poetiskt vackra scener när hon dessutom satt framför Af Chapman med en picnickorg inköpt på ”marknaden”, hon gnällde lite på att det var dyrt med svenska delikatesser, men va fan om du är så bäng att du går och shoppar i Östermalmshallen så kostar det baby!

Nu över till Tony med sin No Reservations, han har bara en grundläggande princip här i världen, hata ABBA, vilket det tog han i runda slängar 12 sekunder att etablera i Stockholmshowen. Vad gör då ärthjärnorna till producenter? Jo, dom plockar blixtsnabbt med honom till Skansen där han får pröva på att blåsa glas med någon MTV-brutta. Hur i helvete tänkte dom där?

- Tjena Stoffe, det är jag på cooltv, vi tänkte att Tony ska få slajda upp på Skansen och pusta lite kosta/boda under sitt besök i Eken, diggar du tänket?

- Goddammit Coolito, du är ju värsta stekarn! Kan vi bara peta in Darin eller någon puma från Musictelevision  så är vi fett safe här………….ratings hits the roof bro!

Jag vilar som vanligt mitt fodral här.

Motsvarigheten till när Megan satt och petade i sig en renklämma och fläderblomsaft framför slottet råkade bli att Tony fick stå en tisdagskväll på Medborgarplatsen och käka en tunnbrödsrulle plus extra räk med en liten Pucko. Det hade ju varit hyfsat festligt om det vore under samma förutsättningar, men nu råkade det vara så att när Megan fick besöka oss under peakseason under sommaren med 27 grader i skuggan, så fick stackars Tony spendera sin surt förvärvade cred på Medis i mitten på november!

Eller för att citera han själv, ” What the fuck is this? There is no people and no action anywhere. Thank god that the tunnbrodsrullee tasted excellent with the poo-koo”.

Jag vet det fan vilken lärdom jag försöker förmedla här, om det är att inte komma hit i november, inte besöka slöddermalm, att behöva älska Abba eller att skita på att kolla TV överhuvudtaget?

Eller bara älska huvudstaden som bara vi kan?

Som vanligt är det inget som undgår mitt granskande öga och skarpa analytiska intellekt, den här gången har min uppmärksamhet riktats mot det finkulturella mediet televisionen.

Om vi backar videobandet cirka femton år i tiden så var det jävligt inne med datingprogram i de flesta kanaler, Tur i kärlek, Casanova och allt vad det hette. Konceptet var ungefär det samma oavsett titel, en tjej eller en kille går på date med ett par kandidater av motsatt kön, förutom när Ashberg ordnade en gayvariant med ett par härliga machoflator och några submissiva fjollor som skulle finna den stora kärleken inför ett par hundra tusen tittare, en baggis helt enkelt! Nu var ju inte kärleken mer än ett svepskäl för att dom i showen skulle få tillfälle att göka med varandra och sedan, om de var killar skryta om det på ett smart sätt och om de var tjejer mörka det på ett smart sätt. Absolut inget fel med det, min uppfattning har alltid varit att det knullas för lite i världen, nyknullade människor är lyckliga människor!

Några sådana här festligheter som kunde innebära något positivt för Svenne Banan stack givetvis i ögonen på ministeriet för glädjedöderi med dess obestridlige ledarinna Ingrid Segelström längst upp på barrikaderna, jo jag talar om S-kvinnorna igen. Ni som tror att Tiina och Irene i FI är rabiata har ingen aning om vad de här snörpfittorna försökt genomdriva innan resten av sossarna insåg att det här gänget borde ges några diskreta befordringar till mer undanskymda positioner i partiapparaten.

Skadan var redan skedd och dejtingprogrammen försvann från tablåerna och ersattes till husvagnsparkeringarnas bosättare stora glädje av realityshows, eller i dagligt tal kallade dokusåpor där det gökades runt hej vilt i mer eller mindre direktsändning. Ny moralpanik utbröt bland stödstrumporna och numera är det konceptet lika dött som Michael Jacksons karriär som barnvakt.

Men det var i svallvågorna av de här skandalösa showerna som något geni på någon kanal satt lätt överförfriskad tack vare ett generöst firmakort på Karlsson & co på Kungsgatan i Stockholm och observerade parningslekarna som föregick sig runt omkring honom (det måste ha varit en han). I likhet med professor Balthazar så fick han en bländande idé!

Fan, tänkte han, jag plockar ut tre vrålkåta singelmorsor från olika delar av landet och låter dom uppvaktas av ett par lirare med fullständig nollkoll på allt vad det här med brudar har för sig och klipper ihop det till en realityshow där alla annonsörer från schampo och sminkbranschen kommer slåss om att få tjacka blänkare!

Att det här också tidsmässigt sammanföll med att uttrycket MILF-hunting höll på att bli en vedertagen glosa i skolorna är säkert bara en slump.

Jag skulle kunna göra det här programmet till en betydligt billigare kostnad, ge mig en kameraman och ett Amexkort så ska jag nog krydda den här anrättningen lite, min erfarenhet säger mig att de ensamma damerna över 30 med kottar ser i princip varenda man de möter som den potentiella mannen i deras liv och agerar därefter. Den helgen i månaden som de har barnvakt och får gå ut med väninnorna på galej får under inga omständigheter misslyckas i raggningshänseende, det ska rullas i höet till varje pris, antagligen med den som först kommer inom skotthåll vid halvelva tiden.

Det där bondeprogrammet antar jag är exakt samma grej förutom att de kör traktor och är på landet istället, där det är betydligt lurigare att få göka runt så där lite i smyg. Jag gissar att det är så då det verkar vara jävligt många oskulder med där.

Vad blir nästa programidé som brejkar? Vågar man hoppas på att de skickar ner en kille och tjej på sisådär 20 bast till Mallis och ser vem som får ligga med flest, med bonus poäng för sängkammarbrottning med multipla partners?

Ett förslag till titel skulle kunna vara ”Kåt tjugotaggare söker”.

Då har det blivit dags att överge alla juvenila infall och börja bli seriös. Det allt handlar om idag är att ge publiken det den vill ha för det genererar cash i form av annonsförsäljning och sponsringsintäkter för lite namedropping här och där.

Jag har gjort en liten egen survey och kommit fram till att det mest lukrativa för mig är att, som alla andra s k toppbloggare, börja skriva om mode och trender!

Nu är det ju en nedrans osis att mitt modekunnande är lika lågt som Mona Sahlins folkliga förtroende (vilket ändå är något högre än hennes begåvning), men jag är entusiastisk och villig att lära mig snabbt, att börja med två tomma händer och en gapande fågelholk till käft är inte mig emot.

Om jag förstått det hela rätt så är det jävligt hippt att varje dag presentera dagens outfit på någon sassy modell, där man hänvisar till inköpsställen och märken med mera, så jag tänkte börja ungefär där.

Nu hade jag inte råd att leja någon svindyr modell så jag fick rycka in själv och posera framför Jan L’s kamera (egentligen min mobiltelefon, men skit samma).

Byxorna är ett par svarta L. Brador inköpta på Enskede Trä och byggvaror, de hålls uppe av ett brett läderskärp från Crocker, inköpsställe okänt. Lägg gärna märke till de autentiska fläckarna från gammal fix och färg på byxorna för en genuin sluskkänsla. En annan fräck detalj är det uppslitna högerknäet där ett klassiskt knäskydd skymtar.

På överkroppen har jag en vit t-tröja med blåa detaljer på ärmarna och runt halslinningen, återigen med äkta sluskfläckar. Den här bilden togs precis efter lunch (10.15) och har därför även en nytillkommen knappt synlig klutt med tzatziki på sig. T-tröjan presenteras stolt av min sponsor Maxit. Jackan är en gammal Norrlandsjägar-original från min värnplikt i början på 90-talet, en utmärkt värmekälla så här när kylar faller samtidigt med snön. Förutom denna fantastiska ensemble så bar jag även under dagen en grön Mountain ridge tröja inköpt på Gulan.

Givetvis har jag inte glömt juvelen i kronan, skorna är ett par alldeles lagom ingångna Cofra med personligt utformade snörstumpar under de intorkade lagren av golvspackel.

Även de inköpta på Enskede T&B.

Tills nästa gång………….

Fashion on!

Var i helvete är vår värld på väg egentligen?

Jag har alltid varit bra på att anpassa mig efter rådande förhållanden och gjort mer än det bästa av situationen, men nu jävlar börjar jag känna mig inmålad i ett hörn. Vilket hörn då menar ni? Jo den källarhålan kallad politisk korrekthet inom humor!

Vi går igenom vad som förändrats de senaste decennierna. På 70-talet så var det inga problem att i statstelevisionens primetime program i familjeunderhållningskategorin dra ett par sköna rasistiska vitsar eller driva lite med olika brytningar och sedvänjor. Nu är det ett stort big no no att ens närma sig ämnet i ett fikarum på ett bygge, alltid är det någon syltrygg som känner sig illa berörd och börjar yla om kränkningar till höger och vänster.

Uppenbarligen så var det betydligt mer stake i folk förr!

Eller så var alla bara buskablyga för att ställa sig upp och protestera? Fan vet jag men om jag rekapitulerar vilka tillgängliga skämtobjekt vi har att tillgå att driva med och göra till allmänt åtlöje så blir listan ganska kort! Att dra ett negerskämt som viting är helt tabubelagt, men råkar du vara född i Compton och härstamma från Afrika så är det fritt fram att driva med honkysarna så mycket du vill. Skoja till det med bögar och flator? Hatbrott! Kärringar? Då är du ett djur och en lägre stående varelse per automatik plus att du inte kommer få göka på ett tag! Handikappade och andra med lyten? Tänk inte på det ens en gång!

Problemet med alla dessa grupper och alla sina subkategorier är det är så otroligt festligt att driva med dem för att de oftast blir jävligt förbannade och då vill man ju inte sluta direkt! Den som inte kan tåla ett skämt om sin egen etnicitet, köns eller grupptillhörighet har oftast djupare liggande issues än vad de försöker göra gällande.

Jag tycker att det är vansinnigt festligt när drivs med stereotyper oavsett vem som levererar dem, typ Chris Rock när han är ordentligt i gasen.

Vilka är det då fortfarande okej att driva med?

Vi har ju alltid vit, borgerlig över och medelklass, i rätt sammanhang går det även att garva åt knegarna, men då gäller det att balansera upp det hela med ett par kängor åt kungahuset också. Politiker av alla de slag är det en konstant jaktsäsong på. Människor som tillhör politiska extremistgrupper är också acceptabla måltavlor, problemet är att driva med nazister, kommunister och trädkramare är lite för lätt eftersom de redan är levande parodier som ingen jävel tar på allvar. Det vore som att glida upp och dra ett gig om polska circus clowner som uppträder på fyllan, ja menar det är redan passé inte det ens har hänt!

Idrottare går bra, så vida det inte är någon som just gjort en beramad comeback och brutit benet efter en kvart i sin välgörenhetsuppvisningsmatch till förmån för barncancerfonden. Ja om inte idrottaren råkade skrika jävla cp mongo fittstims bögars negerskit under tiden han låg och vred sig i plågorna på centercourten och alla hårlösa 9-åriga leukemipatienter hörde det på grund av den utsökta akustiken i hallen. Då är han dömd till att bli trackad av Måns Möllers och Anders S Nilsons sidekicks i flera år framåt samt hamna på Youtube inom en nanosekund.

Vad har vi mer? Jo fan tjockisar borde fortfarande gå utmärkt att tracka, dom har ju ändå förlorat självrespekten för länge sedan och med ett löfte om att ge dom en 200 grams chokladkaka efteråt så är den saken biff. Fan bara Anna Book och Tomas Brolin skulle kunna ge upphov till ett helt stand up comedy konvent!

Fiskarna vid ett pokerbord är ju inte bara generösa och givmilda, de är superba måltavlor för spott, spe och annat hånfullt nedsättande språkbruk (jag tror Valterego skulle ha skrivit invektiv här, men eftersom jag är man av folket så valde jag min variant) på grund av deras pappskallighet. Fint sa Bill, fint sa Bull, håll käften och fortsätt med uppräkningen sa elaka Måns!

Vackra människor och de som är framgångsrika slash rika är av historisk hävd alltid tillgängliga för prickskytte efter den berömda sparka uppåt principen, nackdelen med deras kategori är att de inte blir speciellt upprörda utan mest hånler tillbaka och tycker synd om oss enkla människor.

Hur är det med gamlingar nu för tiden, finns det något rättspredikat på om det är okej att göra lite lyteskomik på dem och deras jävla virrighet eller är det helt hjärtlöst att skoja till det om kärringarna som styr och ylar om att deras mjölk gått ut och kräver kulorna tillbaka för att de har kvitto på inköpet fast det var för ett år sedan dom handla den?

En gamling som var jävligt tät och framgångsrik, jag skriver var eftersom hon numera är jävligt död, var helt off limits när det kom till att bli humorifierad av häcklare trots alla sina underbara komponenter var Astrid Lindgren. Jag menar en snål flata som krävde kulor av ett barnsjukhus för att det skulle få bära hennes namn och glorifierade självmord, anarki och allmänt dekadent leverne, hon borde ha varit ett stående inslag på varje komikers repertoar. Men där var det spöstraff och ett klassiskt gatlopp om någon ens försökt dra hennes fina namn i smutsen.

Annars är ju lantisar jävligt festliga, räknas dom som en folkgrupp där jag kan åka på hatbrott för ett par vitsar? Om någon lirare dyker upp och snackar det göteborgska snacket som låter som om alla är konstant på fyllan och dessutom presenterar sig som Glenn, ja då garvar jag tills snuten burar in mig.

Det är svårt det här med humor och jag tänker ta konsekvenserna i det och istället börja ge folket vad det vill ha. Från och med måndag så kommer jag gå över till att börja modeblogga istället! Jag ska bli en så kallad fashonista och visa dagens outfit i min blogg.

Ni är givetvis varmt välkomna att driva vettet ur mig för det!