Hjältar - Another one bites the dust
Lördagen den 7 juni 1986 Stockholms västra förorter, jag hade laddat flera veckor för den här dagen. En snabb koll i spegeln för att kolla om de senast inköpta knapparna satt rätt på jeansjackan, man vill ju inte se ut som en tönt när det är konsert på Råsunda.
Försiktigt plockade jag av den senaste plattan "The Works" från skivspelaren och la ner den i sitt konvolut igen.
Jag tog buss 119 från radhusområdet till Solna centrum, att Gary Moore skulle öppna showen var mer en bonus, än något jag fäste något större avseende vid. Allt den här kvällen skulle handla om var en av vår tids främsta underhållare: Freddie Mercury 1946-1991
Det hade förflutit cirka elva månader sedan Queen hade framträtt på Live Aid i London, Freddie hade varit i sitt esse och spelade ut sitt fulla register inför Wembleys publik.
Jag var redan intresserad av Queens musik sedan tidigare genom deras senaste LP, men det här var en sån kick i min musikaliska utbildning, det var första gången jag hörde deras äldre material!
"I've paid my dues, time after time. I've done my sentence but commited no crime"
Jag trodde inte mina öron, vad i helvete var det där?
Tjugo minuter av det bästa jag någonsin sett och hört! Jag ville bara ha mer och det fort som fan!
Queens medlemmar var alla musiker och låtskrivare i toppklass och skulle säkert kunna nått viss framgång i andra konstellationer, men den magi som skapades med Freddie som frontman var betydligt mycket större än dom själva, mycket tack vare att han älskade folket i publiken och publiken älskade honom lika förbehållslöst tillbaks!
Det är egentligen ofattbart att han kunde hålla sig med så många manér och poser på scenen utan att det blev skrattretande, den finns nog bara en artist i musikhistorien som haft lika corny moves som ändå varit supercool, men jag tror jag återkommer till den mannen vid senare tillfälle!
Mina polare delade dock inte min inställning att Queen var kanonband, de ansåg på tonåringars självklara sätt att de inte var tillräckligt "tunga"! Så det blev istället lite av min lilla hemlighet att digga Freddie och hans band utan att skylta utåt med det alltför mycket.
Att Freddie var homosexuell var väl inget vi direkt kände till heller! Jag tror inte att vi visste vad det innebar överhuvudtaget, ungdomstiden kan vara en väldigt skyddad verkstad ibland!
Queens konsert minns jag bara brottsstycken ifrån, mitt enda minne av spektaklet var bara en ända lång euforisk dimma, det var som julafton och födelsedag på samma gång.
Hösten 1991 sitter jag på ett tåg med destination norrut för ytterligare ett par veckors värnpliktstjänstgöring, dagen innan hade det blivit officiellt känt att Freddie Mercury var svårt märkt av aids. En av mina kamrater sitter bredvid mig och läser en kvällstidning och utbrister "Freddie Mercury är död"!
- Nej han har bara fått aids sa jag, han kan väl knappast vara död redan?
Jag ryckte åt mig tidningen och blev tvungen att kapitulera inför fakta, en av mina största hjältar i ett av de bästa banden hade gått ur tiden.
