Johnny Wilde

Hösten är, som jag nämnt tidigare, något av melankolins tid. En tid att summera och en tid att minnas, en del med vemod och en del glädje.

Men vad vore hösten utan att jag tog på mig mina Timberlandkängor, lämpliga kläder, en termos kaffe och en flaska Wild Turkey för en rejäl promenad längs minnenas allé.

När seklet var ungt (ja jag menar 2000-talet för i helvete, så jävla gammal är jag inte) så jobbade jag som underentreprenör till ett större byggföretag. Full fakturering 40 timmar i veckan så länge jag uppfyllde de, vad de andra knegarna betraktade som ett slavackord, uppsatta målen för veckan och månaden.

Det var ett konstant gnäll på dom här byggena bland hantverkarna. Det krävdes för hög finish, för högt tempo, för lite raster, för tunga lyft och för jävla mycket polacker som ville sno deras jobb till lägre lön och högre tempo.

Högljuddast av alla gnällde en lirare som hade blont långt hår och skägg och alla var livrädda för den jäveln! Problemet för arbetsstyrkan var inte att han ylade på arbetsgivarens krav. Nej, han ägnade större delen av skitkastandet i fikarummet på de andra hantverkarna som gnällde på kraven och det var fan inga smygattacker han körde med utan han tog som vana att förklara för dom han betraktade som mindre lämpade för konstruktionsarbete att de kanske skulle satsa på att läsa in komvux och bli kontorsråttor istället för att sinka riktiga män på uppdrag mot framtiden. Här vill jag lägga till protokollet att han alltid hade en stor schäfer med sig på jobbet, den hunden kommer spela en viss roll senare i berättelsen.

Eftersom han var uppvuxen i Stockholmsförorten Upplands Väsby, så kallade de flesta honom antingen för Marabouskuggan eller Lappen (Upplands Väsby kallas oftast för Lapplands Väsby i folkmun av dem som har turen att bo söder om den delen av, njaaa Stockholm).

Efter ett par veckor på arbetsplatsen så utvecklades en viss struktur, runt lunchtid på fredagarna (d v s. runt 09.30) så satt jag alltid kvar och kände lugnet i boden med en tandpetare mellan nötterna medan alla andra rusade tillbaks för att fylla veckokvoten.

Den enda som satt kvar med mig var Lappen.

Det skulle så småningom visa sig att vi utförde samma arbetsuppgifter på bygget och inte hade det minsta problem att klara ackordet. Eftersom vi inte hade speciellt mycket att göra så kom det sig att vi började snacka och när män börjar snacka så utvecklar det sig så småningom till en kukmätartävling och den förlorade jag dessvärre, dock med en extremt liten marginal! En fotnot är att jag vann klassen störst buske.

Efter ett par veckors allmänt gafflande så visade det sig att vi båda spelade golf och aldrig bangade för kombinationen spel och massivt ölande. Vi tog som en liten vana att jobba över en timme på torsdagen för att ha hela fredagen fri efter instämplingen på morgonen (ingen skulle drömma om att dubbelchecka att Lappen jobbade och jag höll mig på min kant och levererade) för golfspel.

Jag hade informerat skrytpellen om att jag låg på 11.2 i handikapp(länge sen mina vänner) och ansåg därför att ett rent sällskapsspel som poängbogey vore lämplig förströelse under våra rundor, han såg ganska imponerad ut och nickade gillande men nämnde aldrig sitt eget.

Den enda spelform som Lappen dock ville spela var matchspel eller heads-up som han kallade det, ofta hasplade han ur sig glosor på utländska som ”hombre contre hombre, solamente un ganador”. Beroende på var vi jobbade så spelade vi på olika banor i storstockholmområdet och jävligt märkligt nog så verkade aldrig Lappen behöva visa vare sig handikappkort eller betala green fee. Däremot så var tjejerna i receptionen alltid överlyckliga när vi dök upp för ett återbesök! Är det bara jag som börjar ana oråd här?

I mitt småborgerliga sinne så ser jag en golfrunda som en skön promenad med vissa tävlings- och motions inslag, Lappen hade dock helt andra planer än mig vad det gällde vandringarna längs fairway. Oavsett om golfbilarna var reserverade eller endast förbehållna funktionshandikappade så lyckades alltid karl’n arrangera så att vi fick begagna oss av ett fordon.

Första rundan vi var ute så la han blixtsnabbt beslag på förarplatsen med motiveringen ”jag kör idag, eftersom jag kan banan, du får bränna nästa gång, ok”?, schyst tänkte jag, det är aldrig fel med en banguide!

Måste jag ens nämna att jag aldrig fick någonsin ens röra vid ratten och gaspedalen såvida jag inte fick uttryckliga order om att hämta upp honom vid bunkern, sen var jag återigen förpassad till att åka shotgun igen! Hade det inte varit för att hundjäveln sprang bredvid så kan jag garantera att jag hade fått tolka på skateboard bakom.

Gubben hade vid det här laget redan hånglat med 40-årskrisen och skitit att lämna telefonnummer till det decenniet, men det hindrade inte honom från att stundtals spela lysande golf, framförallt från tee. Han hävdade att klippet i höften kom från ungdomens boxningsträning men jag tror att samma klipp från höften som drev en järn 4:a 215 meter är samma höftrörelse som gav oss fri golfbil, jag lämnar upp till er att avgöra!

Annars är en av de mest märkligare företeelserna jag någonsin upplevt på en golfbana när Lappen, på grund av kastvindar eller andra naturfenomen, råkade slå bollen snett ut i skogen och jag betraktade den som fullständigt ofinnbar inom regelmässigt utsatt tid.

Vid det här laget så hade vi funnit varandra så pass mycket och hade tillräckligt mycket respekt för antagonistens spel att jag unnade mig ett lindrigt diskret asgarv, typ ”Mohahahahahahahahahahaha”, den bolljäveln hittar du aldrig Lappen!

- Jaha, du säger det waffen verliere(jag körde tysk bil då precis som nu)! För er som inte hajade den här så vill jag hänvisa till fotnot 1.

Lappen klappade ett kort kommando med händerna samtidigt som han gav någon form av order, jycken for i väg som en oljad blixt och inom 15 sekunder så hördes ett bekräftande skall. Lappen sket fullständigt i att min boll låg snyggt parkerad på den finklippta gräsmattan 245 meter längre fram utan istället så ropade han till mig – Ta rygg nu grabbfan, du kommer snart se en Top Flite Z-Balata 90 märkt med  ..l.. strax under hundens nos!

Föga överraskande så under en tall så lång just nämnda Balataboll med utsträckt långfinger till mig med en extremt entusiastisk schäfer över sig.

Hade det här varit en enstaka isolerad händelse så hade jag kunna garva åt den som en skön händelse att berätta i puben efteråt, men det här upprepades varje jävla gång vi var ute och vi var ute på banorna ofta under dom åren.

Vid ett tillfälle efter en runda när vi satt och drack Hof i puben efter rundan så kände jag mig, å golfvärldens vägnar, tvungen att fråga hur i helvete hans slöa hund som mestadels verkade resa i hans egna privata máquina de tiempo, alltid lyckades hitta bollarna märkta med ..I..?

-Skitenkelt sa Lappen. Varje gång innan jag går ut på en runda så slänger jag ner bollarna jag ska spela med i en hink, drar i mig 6-8 Hof, pissar ner i hinken och låter det dra ett par timmar. Sen låter jag dom torka innan jag stjälper ner dom i bagen och varje gång jag är osäker på var bollen hamnat så säger jag bara till hunden att söka efter husse!

För första gången i mitt liv i interaktion med en man så blev jag svarslös!

Jag trodde att jag visste att mannen var lätt vansinnig sen långt tidigare, men nu blev jag fan osäker. Kan det vara så att han har löst mysteriet med det bollätande skogstrollet på samma geniala sätt som Alexander den store löste den gordiska knuten?

Nåväl tillbaka till matchen…………

Vi spelade ett gäng matchspel den säsongen och för att ge den gamle jävligt mycket cred, så, för att vare sig inneha ett officiellt handikapp, förutom dem som försäkringskassan och andra berörda myndigheter borde ha uppmärksammat, så har jag aldrig kämpat hårdare och spelat magnifikare enbart för att få oavgjort eller i slutändan, en knapp seger!

Du kommer förneka det här intill dödsdagar Lappen, men när jag sköt en 77:a på Botkyrka  så hävdade du att det var den vackraste golf du beskådat i ditt liv förutom den gången när vi tvingade lärlingarna att skjutsa oss till banan för vi var på fyllan och du gjorde hole in one på hål 11 precis efter backen på den banan!

Fotnot 1: Lappen hävdade alltid att han aldrig skulle köra en bil tillverkad av ett land som förlorat två världskrig, därför körde han en fransk bil eftersom de tvingade Hitler att täcka fler fronter genom sin subordination. En, enligt honom, briljant taktik! Jag kollade i Gula Tidningen dagen efter om det fanns en vietnamesisk eller abessinsk bilmodell. Numera kör jag koreanskt av ren princip.