Johnny Wilde

Det har blivit dags att gå in på lite tyngre ämnen nu istället för det vanliga

lättviktskrafset jag brukar hålla låda om. Jag tänkte utforska dom djupaste hålorna av

mänsklig desillusionism och dra fram det jag finner i fullt dagsljus och visa upp mitt

nogrannt dissikerade kadaver för allmänhetens beskådande!

Det blev en ganska otrygg stämning nu va?

Jag ska med andra ord orera om serietidningar i ungefär en A4-sida.
Jag precis som många med mig började med den eminenta finkultur blaskan Kalle Anka & c:o vid

4-5 års ålder. Jag bodde utomlands då och fick dom skickade till mig i ett stort brunt

kuvert, det är märkligt hur saker kan sätta sina spår i hjärnans minnesavdelning eftersom

varje gång jag får stora bruna kuvert i min brevlåda så här mer än 30 år senare så förväntar

jag mig något roligt. Det visar sig allt som oftast vara något skit från något tråkigt

företag som vill att jag ska svara på en jävla massa frågor om helt ointressanta spörsmål,

hade det varit något viktigt hade jag ju redan tagit upp det ju eller någon ännu beigare

myndighet som ännu inte lärt sig använda dom nya färggladare kuverten att skicka till rikets

undersåtar med risig information vi antagligen inte behöver.

När jag blev tillräcklig gammal i mina föräldrars ögon att börja sköta min egen

hushållskassa d v s få veckopeng så använde jag min, inte speciellt surt förvärvad, femkrona

till att varja lördagsmorgon traska ner till kiosken i korsningen och spendera 3 kronor och

95 öre på Kalle Anka och resterande 1 krona och 5 öre på blandat smågodis. Så länge VM-kolan

fanns kvar i sortimentet så var livet hunky dory men när den försvann så ersattes 25 stycken

kolor i varierande smaker av 25 stycken små gröna mintgodisbitar som var alldeles för sega

för mina små mjölktänder och alltför vuxna för mina pojksmaklökar. Jag la ner godisinköpen

efter ett tag och började instället spara till en månadstalig Kalle pocket instället.
Jag käkar fortfarande aldrig snask med undantag av M&M's och då helst bara dom blå!

När jag började växa ur Kalles sjömanskostym så började jag sondera marknaden efter nya

seriehjältar och provade mig igenom sortimentet med rigorös nogrannhet. Vilket givetvis

satte sina spår i en grabbs liv! Jag var inte mer än nio men var fan inte dummare än att när

Bamse i en avslutande serieruta omfamnar Brummelisa (en klar hint redan på hennes namn) med

texten i en fyrkantig ruta som säger "den kvällen kramades Bamse och Brummelisa mycket"  och

det i nummret efteråt dyker upp tre små illbattingar så fattade ju jag direkt att dom jävla

pälsbollarna hade knullat!

Alldeles för erotiskt för mig med andra ord och vidare till Läderlappen och Stålmannen samt

deras avarter i form av Lagen Väktare och allt vad dom nu hette. Läderlappen (Batman kids!)

var ganska cool men hade ju inga superkrafter att impa på brudarna med och hade dessutom en

sorts pojkvän som inte var någon stjärna utan mest satte skinnbiten i nya trubbel.
I serien Lagens Väktare så gick dom mer in på sociala problem och diskbänksrealism, vilket

kunde ta sig uttryck i att Gröna pilens styvson skjuter en smackmacka i köket och od:ar. Den

lille läsaren insåg blixtsnabb att det där ska vi lägga på minnet för framtida referenser!

Sen var det ju Stålmannen. Han hade ju för fan hela paktet, skitstark, röngtenblick,

värmeblick som kunde smälta saker, osårbar och kunde flyga!
Men där blev jag lite brydd, håll i minnet att jag var en jobbig, överskärpt unge som

gillade att ifrågasätta saker som jag inte tyckte lirade med mina teorier om hur universum

roterade i min riktning. Jag hade inga problem att köpa hans ögontricks eller styrka eller

ens osårbarheten. Det verkade ju faktisk fullt logiskt att jorden gula sol och vår

gravitation påverkade hans Kryptonfödda lekamen annorlunda än vi jordlingar!
Det som störde mig då och för all del även nu är hur i helvete han lyckades flyga?
Han flaxade inte med armarna eller kickade med fötterna. Inte en dold liten

efterbrännkammare i klackarna eller en magisk flygande matta maskerad till mantel!
Vad Stålmannen saknade var ju någon som helst form av propulsionsförmåga för att förflytta

sig i luften, helt plötsligt framstod Karlsson på taket som rena dokumentären i jämförelse.
Tack för den här tiden Stålis och dax för nya förebilder för en tioåring med livlig fantasi

och lite tålamod.

Och så kom två av värlshistoriens mest betydande illustrerade mästerverk in i mitt liv på

samma gång Buster och den 21:a Fantomen. Buster var självklar som läsning då det enda

fritidsintresset var att lira boll i olika former, jag orkar inte rabbla alla klassiska

serier som rullade i tidningen men favoriterna var i alla fall motorserien Skid Solo,

boxaren Dynamite Danny, Greppet Direkt (senare även Arvtagaren när Gordon dött i en

flygolycka) och hjälten nummer ett Johnny Puma som körde sin patentare underarmssmash mitt i

nyllet på sin fiende Clownen samtidigt som han röt ut sitt stridsrop "hok-ayy". Väldsklass!

Fantomen var av en helt annan dignitet, den kändes mer vuxen på något vis, det var både

nutid och historiska händelser som rekapitulerades på de 52 sidorna. Visserligen var bara

hälften dedikerad till huvudrollsinnehavaren men vissa lycklig dagar så dök ju Mandrake upp

och avsluatde showen tillsammans med sin sidekick Lothar.
Som grädde på moset så blev jag också medlem i den illustra fantomenklubben där jag fick

medlemsnummer 324 146, vilket drygt tio år senare även skulle vara serienummret på min AK 5

i lumpen, vad fan kan oddsen vara för det?
Just lumpen skulle utgöra en kritisk punkt i min serieläsningskarriär, men mer om det

senare.

Jag och min kompis Adam var seriösa i vårt läsande och satte viss stolthet i att åtminstone

ha läst alla nummer av Fantomen som kommit ut under vår livstid, vi beräknade att det skulle

röra sig om i runda slängar 275 stycken vid den här tidpunkten, eftersom vi bara födda med

åtta dagars mellanrum så uppstod ingen större diskrepans om startnummret.

Det var ett ganska lätt sätt att umgås egentligen, du glider över till polaren och slänger

sig ner i var sin soffa eller fåtölj och bara ligger och läser ett par timmar innan det är

dags att få hem och käka middag eller gå och knoppa.
Vi förstod efter ett tag att det fanns vissa episoder som kändes viktigare än andra att

lägga vantarna på, efter vi sett Indiana Jones ett par år senare på en piratkopierad VHS så

anammade vi förstås uttrycket Den Heliga Graalen om de nummren. En av dem var "Fånge 21

Walker" där fantis hamnar på kåken undercover för att wallraffa missförhållanden och

korrupta direktörer, men de mest åtråvärda var legenderna om de två svärden han hade i den

stora skattkammaren - Durandal och Excalibur.

Durandal lyckades Adam kirra på Järna fyndmarknad för en spänn och Excalibur hittade jag på

en skolbasar i sjätteklass för typ två kronor och fick antagligen någon form av erektion

till följd av mitt kap.
När väl målet var uppnått så kändes det som om jag och Fantomen var klara med varandra, jag

fungerade så då och gör det fortfarande!
Så när de var dags att åka buss till högstadiet så var jag tvungen att höja ribban lite och

utvecklas i nya riktingar.
Eftersom det här verkar bli betydligt längre än planerat så kör vi en del två imorgon

istället!

Rock on!

Precis som många andra människor med den minsta gnutta fantasi och framåtsträvan så har jag en mental lista med saker som jag vill se eller uppleva innan jag mular. Listjäveln har faktiskt en hel del överstrykningar redan och min världsberömda blyghet förbjuder mig från att framhäva några av mina stoltaste ögonblick här, utan jag tänkte vänta med dem till ett annat tillfälle.

Det finns egentligen bara ett område där jag nästan helt saknar erfarenheter och det är dödandets ädla konst. Nu menar jag inte som en professionell hitman eller en ninja som tassar omkring i mörka prång och släcker folk till höger och vänster med en enorm repertoar av dödliga tekniker och coola gadgets, iofs skulle ett sniperrifle vara ballt att lattja med!
Nä, jag är mer inne på döda-för-att-äta linjen d v s det som i dagligt tal kallas jakt och fiske.
Vad det gäller fiskeriet så har jag plockat upp någon halv-stabil aborre på ett par hekto med kastspö och lite vanliga standardfiskar med hjälp av nät.

Jag är följdaktligen inte speciellt omsvärmad av fiskargroupies men det kan jag nog lära mig att leva med!
Däremot så stör det mig lite grann att jag aldrig kommit in i jägarkretsar. Jag har inga som helst dubier om att döda djur

för att sedan käka upp dom, au contraire, jag skulle känna mig extra manlig om jag fick skryta om att det är jag som fällt

middagsmaten!
Att få glida omkring med en bössa i högsta hugg och konstant vara beredd på att ett vildsvin med dåligt morgonhumör störtar fram från närmsta buske enbart för att få ett läckert krutröksdoftande hål mittemellan sina små grisögon och stupa precis framför mina combatboots för att sedan få ett spjut uppkört i röven och grillad över en eld i gläntan med resten av mina vapenbröder.
Nu har jag väl förstått att jakt i Sverige är mer av typen sätta sig på ett hopptorn mitt ute i bushen och vänta på att en

älg ska komma knallande i min väldigt specificerade eldgivningsradie.    
Skitspännande!
En annan grej som jag stör mig lite på är att det inte finns några farliga djur att fimpa här heller, javisst en björn eller

varg kan ju bjuda på lite motstånd om det inte vore för att jag bär omkring på knallkäpp med tillkräcklig kraft att förvandla

björnen till en uppstoppad nalle med en halvmiss.
Jag tror att min jakt måste innehålla en karaktär av fair fight för att jag ska ticka igång.
Det krävs antingen mildare vapen som ett spjut eller armborst som jag kan smyga mig upp på mitt byta med och sedan i den eviga tvekampen mellan man och natur stå segersäll och stolt.
Alternativet är farligare djur som inte skulle tveka att ta mig av daga om det fick chansen. Förslagsvis en tiger eller krokodil, det vore lite av en utmaning. Det finns visserligen bara ett par hundra tigrar kvar men likförbannat så lyckas dom tugga i sig ett par humanoider per år.
Krokodiler och alligatorer kryllar det av så dom har väl antagligen ett grymt bra battingaverage på människosläktet varje säsong. Jag menar hur många blir dödade av en älg eller en hjort varje decennium? Att Steve Irwin sen åkte dit på en töntig stingrocka får väl ses som ett ganska kraftigt faux-pas i krokodilkretsar!

Med närmare eftertanke så är det grövsta jag besegrat i envig antagligen en ekorre eller fiskmås med luftgevär när jag var tretton och jag käkade inte upp någon av dom. Äh fan, jag skiter i jägarkarriären, fortsätter att handla på Vivo och riktar

in mig på att bli helikopterpilot istället.

Jag anser mig inte vara en speciellt nostalgisk person. Visst är det skoj att ta en promenad längs minnenas alle då och då och blanda kontemplationer med skratt åt alla jävla dumheter som jag lyckats slash misslyckats med i nyligen förfluten tid och many moons ago. Men generellt sett så tycker jag att det förflutna ska lämnas där det hör hemma - i garderoben med alla andra skelett och t-shirts!
Och just det där med t-shirts har en särskild plats i mitt hjärta. När jag tänker efter lite grann (lägger huvudet lite på

sned till höger och kikar under lugg upp till vänster) så är jag helt övertygad om att just t-shirts är det specifika

klädesplagg som jag (och du också med största sannolikhet) har ägt flest antal av i mitt liv. Visst kan det vägas mot antal

underkläder men i mitt fall så är t-shirts mer än ett plagg som ska värma kroppen. Det är ett statement, det är en livstil,

dom speglar trender och det är min samlingsmani!

Varje vår och höst så brukar jag gå igenom kollektionen och försöka sålla ut vilka som fortfarande håller måttet och vilka

som är uttjänta i fråga om form, färg eller tryck. De som inte klarar cutten åker blixtsnabbt ner i källaren och får hoppas

på att bli återupptäckta vid någon mossig revival eller annan världsomspännade revolution.

Generellt sett så är mina tröjor indelade i ett antal olika kategorier och subkategorier. De tristaste är enfärgade designer

t-shirts med sub-avdelningen enfärgade med vissa mönsterinslag, sen har vi Budskap/humor som t ex min gamla favvo: en svart med stor vit text där det står The Man högst upp med en pil pekandes uppåt och det står The Legend under med en pil pekandes neråt! Ni förstår att trycket är på framsidan va? Att jag äger en blå tröja med trycket "Ikväll får 107 svenskar gonorré" har ni säkert redan räknat ut.
En sub till den kategorin är Reklam - där brukar jag med stor glädje bära mina gamla bensinmacksloggor typ BP och Gulf.
Andra sköningar här är "Frukt är godis" och "Trafikmagasinet". Här är det essentiellt med en viss portion självdistans annars blir det aldrig någon positiv feedback vare sig från flickor eller vänner, utan istället får du finna dig att snacka

papayasalladsrecept med miljöpartikärringar och förgasare till en Honda Accord-84 med medelålders män som antagligen heter Börje.

Men äpplet av mitt öga som jänkarna säger är ändå min enorma garderob av band t-shirts. Till övervägande del svarta men det finns gyllene undantag även här.
När du skaffar en bandtröja så kan du göra det på två sätt 1. köpa den på en konsert (coolast) eller 2. köpa den i en vanlig affär eller på semester (billigast). Turnétröjorna är vassast om det är märkta med spelplatserna och helst även datum på ryggen. Att det bara står "World tour 94" känns inte lika hippt om man säger så!

Tröjor med albumomslag är näst högst i rang för då kan jag göra ett statement med att visa vilken platta jag håller högst av den gruppen, för ja det är nästan alltid en grupp. Hur jävla ballt är det med en Enrique-tröja?
Jag har några Springsteen som jag sällan bär för att dom är ganska trista och ett par Hendrix men då kommer det ofta fram helt fel typer och ska snacka på fyllan. Det sämsta med turnétröjorna är att dom blir inte coola först efter ett decennium eller så, det ger inga originalitetspoäng på att gå omkring på stan med en Maiden tröja veckan efter en spelning eftersom du vet att ungefär 25000 till har samma tröja hemma. Här uppstår då ett litet dilemma då du i princip måste vänta tills tröjan är urvuxen eller söndermöglad innan den är ball nog att bäras offentligt och att se ut som en lodis är inte lika läckert som bajen-anhängarna vill göra gällande.

Fan det är synd att jag vuxit ur mina Mötley crue tröjor från mitten av åttiotalet, dom hade varit klockrena idag!
Vilka tröjor jag köper är baserat på vilka band jag gillar och kan stå för utåt (hence har jag inga Pet shop boys t-shirts) ,

alternativt ett hyfsat band med grymma tröjor. Nu kan jag inte komma på några jättebra exempel på sådan band just nu men antagligen ligger Saxon nära till hands.

Min, för tillfället, absoluta favorit är en beige Clash med trycket från debutplattans framsida på bröstet och plattans

baksidan på ryggen. En mycket bra fittmagnet och bli bjuden på bira tröja.
Precis som många andra samlare så letar jag efter den heliga graalen som ska fullända min samling. Det har varit olika

föremål för mitt trånande genom åren men just nu så är jag elakt sugen på en vit Blondie-tröja, den skulle göra mig till en fullständig människa på något outgrundligt sätt.
Musik, retrofeeling och originalitet i perfekt symbios!

Åh fan det blev lite längre än vad jag tänkt mig men jag återkommer antagligen med mer i det här ämnet så småningom.
För övrigt för er som undrat vad i helvete Åsa Bodén sysslar med nu för tiden så jobbar hon fortfarande kvar på SMHI i

Norrköping, om ni är för unga för att minnas henne fråga farsan eller morsan!

Rock on!