Johnny Wilde

Som vanligt är det inget som undgår mitt granskande öga och skarpa analytiska intellekt, den här gången har min uppmärksamhet riktats mot det finkulturella mediet televisionen.

Om vi backar videobandet cirka femton år i tiden så var det jävligt inne med datingprogram i de flesta kanaler, Tur i kärlek, Casanova och allt vad det hette. Konceptet var ungefär det samma oavsett titel, en tjej eller en kille går på date med ett par kandidater av motsatt kön, förutom när Ashberg ordnade en gayvariant med ett par härliga machoflator och några submissiva fjollor som skulle finna den stora kärleken inför ett par hundra tusen tittare, en baggis helt enkelt! Nu var ju inte kärleken mer än ett svepskäl för att dom i showen skulle få tillfälle att göka med varandra och sedan, om de var killar skryta om det på ett smart sätt och om de var tjejer mörka det på ett smart sätt. Absolut inget fel med det, min uppfattning har alltid varit att det knullas för lite i världen, nyknullade människor är lyckliga människor!

Några sådana här festligheter som kunde innebära något positivt för Svenne Banan stack givetvis i ögonen på ministeriet för glädjedöderi med dess obestridlige ledarinna Ingrid Segelström längst upp på barrikaderna, jo jag talar om S-kvinnorna igen. Ni som tror att Tiina och Irene i FI är rabiata har ingen aning om vad de här snörpfittorna försökt genomdriva innan resten av sossarna insåg att det här gänget borde ges några diskreta befordringar till mer undanskymda positioner i partiapparaten.

Skadan var redan skedd och dejtingprogrammen försvann från tablåerna och ersattes till husvagnsparkeringarnas bosättare stora glädje av realityshows, eller i dagligt tal kallade dokusåpor där det gökades runt hej vilt i mer eller mindre direktsändning. Ny moralpanik utbröt bland stödstrumporna och numera är det konceptet lika dött som Michael Jacksons karriär som barnvakt.

Men det var i svallvågorna av de här skandalösa showerna som något geni på någon kanal satt lätt överförfriskad tack vare ett generöst firmakort på Karlsson & co på Kungsgatan i Stockholm och observerade parningslekarna som föregick sig runt omkring honom (det måste ha varit en han). I likhet med professor Balthazar så fick han en bländande idé!

Fan, tänkte han, jag plockar ut tre vrålkåta singelmorsor från olika delar av landet och låter dom uppvaktas av ett par lirare med fullständig nollkoll på allt vad det här med brudar har för sig och klipper ihop det till en realityshow där alla annonsörer från schampo och sminkbranschen kommer slåss om att få tjacka blänkare!

Att det här också tidsmässigt sammanföll med att uttrycket MILF-hunting höll på att bli en vedertagen glosa i skolorna är säkert bara en slump.

Jag skulle kunna göra det här programmet till en betydligt billigare kostnad, ge mig en kameraman och ett Amexkort så ska jag nog krydda den här anrättningen lite, min erfarenhet säger mig att de ensamma damerna över 30 med kottar ser i princip varenda man de möter som den potentiella mannen i deras liv och agerar därefter. Den helgen i månaden som de har barnvakt och får gå ut med väninnorna på galej får under inga omständigheter misslyckas i raggningshänseende, det ska rullas i höet till varje pris, antagligen med den som först kommer inom skotthåll vid halvelva tiden.

Det där bondeprogrammet antar jag är exakt samma grej förutom att de kör traktor och är på landet istället, där det är betydligt lurigare att få göka runt så där lite i smyg. Jag gissar att det är så då det verkar vara jävligt många oskulder med där.

Vad blir nästa programidé som brejkar? Vågar man hoppas på att de skickar ner en kille och tjej på sisådär 20 bast till Mallis och ser vem som får ligga med flest, med bonus poäng för sängkammarbrottning med multipla partners?

Ett förslag till titel skulle kunna vara ”Kåt tjugotaggare söker”.

Då har det blivit dags att överge alla juvenila infall och börja bli seriös. Det allt handlar om idag är att ge publiken det den vill ha för det genererar cash i form av annonsförsäljning och sponsringsintäkter för lite namedropping här och där.

Jag har gjort en liten egen survey och kommit fram till att det mest lukrativa för mig är att, som alla andra s k toppbloggare, börja skriva om mode och trender!

Nu är det ju en nedrans osis att mitt modekunnande är lika lågt som Mona Sahlins folkliga förtroende (vilket ändå är något högre än hennes begåvning), men jag är entusiastisk och villig att lära mig snabbt, att börja med två tomma händer och en gapande fågelholk till käft är inte mig emot.

Om jag förstått det hela rätt så är det jävligt hippt att varje dag presentera dagens outfit på någon sassy modell, där man hänvisar till inköpsställen och märken med mera, så jag tänkte börja ungefär där.

Nu hade jag inte råd att leja någon svindyr modell så jag fick rycka in själv och posera framför Jan L’s kamera (egentligen min mobiltelefon, men skit samma).

Byxorna är ett par svarta L. Brador inköpta på Enskede Trä och byggvaror, de hålls uppe av ett brett läderskärp från Crocker, inköpsställe okänt. Lägg gärna märke till de autentiska fläckarna från gammal fix och färg på byxorna för en genuin sluskkänsla. En annan fräck detalj är det uppslitna högerknäet där ett klassiskt knäskydd skymtar.

På överkroppen har jag en vit t-tröja med blåa detaljer på ärmarna och runt halslinningen, återigen med äkta sluskfläckar. Den här bilden togs precis efter lunch (10.15) och har därför även en nytillkommen knappt synlig klutt med tzatziki på sig. T-tröjan presenteras stolt av min sponsor Maxit. Jackan är en gammal Norrlandsjägar-original från min värnplikt i början på 90-talet, en utmärkt värmekälla så här när kylar faller samtidigt med snön. Förutom denna fantastiska ensemble så bar jag även under dagen en grön Mountain ridge tröja inköpt på Gulan.

Givetvis har jag inte glömt juvelen i kronan, skorna är ett par alldeles lagom ingångna Cofra med personligt utformade snörstumpar under de intorkade lagren av golvspackel.

Även de inköpta på Enskede T&B.

Tills nästa gång………….

Fashion on!

Var i helvete är vår värld på väg egentligen?

Jag har alltid varit bra på att anpassa mig efter rådande förhållanden och gjort mer än det bästa av situationen, men nu jävlar börjar jag känna mig inmålad i ett hörn. Vilket hörn då menar ni? Jo den källarhålan kallad politisk korrekthet inom humor!

Vi går igenom vad som förändrats de senaste decennierna. På 70-talet så var det inga problem att i statstelevisionens primetime program i familjeunderhållningskategorin dra ett par sköna rasistiska vitsar eller driva lite med olika brytningar och sedvänjor. Nu är det ett stort big no no att ens närma sig ämnet i ett fikarum på ett bygge, alltid är det någon syltrygg som känner sig illa berörd och börjar yla om kränkningar till höger och vänster.

Uppenbarligen så var det betydligt mer stake i folk förr!

Eller så var alla bara buskablyga för att ställa sig upp och protestera? Fan vet jag men om jag rekapitulerar vilka tillgängliga skämtobjekt vi har att tillgå att driva med och göra till allmänt åtlöje så blir listan ganska kort! Att dra ett negerskämt som viting är helt tabubelagt, men råkar du vara född i Compton och härstamma från Afrika så är det fritt fram att driva med honkysarna så mycket du vill. Skoja till det med bögar och flator? Hatbrott! Kärringar? Då är du ett djur och en lägre stående varelse per automatik plus att du inte kommer få göka på ett tag! Handikappade och andra med lyten? Tänk inte på det ens en gång!

Problemet med alla dessa grupper och alla sina subkategorier är det är så otroligt festligt att driva med dem för att de oftast blir jävligt förbannade och då vill man ju inte sluta direkt! Den som inte kan tåla ett skämt om sin egen etnicitet, köns eller grupptillhörighet har oftast djupare liggande issues än vad de försöker göra gällande.

Jag tycker att det är vansinnigt festligt när drivs med stereotyper oavsett vem som levererar dem, typ Chris Rock när han är ordentligt i gasen.

Vilka är det då fortfarande okej att driva med?

Vi har ju alltid vit, borgerlig över och medelklass, i rätt sammanhang går det även att garva åt knegarna, men då gäller det att balansera upp det hela med ett par kängor åt kungahuset också. Politiker av alla de slag är det en konstant jaktsäsong på. Människor som tillhör politiska extremistgrupper är också acceptabla måltavlor, problemet är att driva med nazister, kommunister och trädkramare är lite för lätt eftersom de redan är levande parodier som ingen jävel tar på allvar. Det vore som att glida upp och dra ett gig om polska circus clowner som uppträder på fyllan, ja menar det är redan passé inte det ens har hänt!

Idrottare går bra, så vida det inte är någon som just gjort en beramad comeback och brutit benet efter en kvart i sin välgörenhetsuppvisningsmatch till förmån för barncancerfonden. Ja om inte idrottaren råkade skrika jävla cp mongo fittstims bögars negerskit under tiden han låg och vred sig i plågorna på centercourten och alla hårlösa 9-åriga leukemipatienter hörde det på grund av den utsökta akustiken i hallen. Då är han dömd till att bli trackad av Måns Möllers och Anders S Nilsons sidekicks i flera år framåt samt hamna på Youtube inom en nanosekund.

Vad har vi mer? Jo fan tjockisar borde fortfarande gå utmärkt att tracka, dom har ju ändå förlorat självrespekten för länge sedan och med ett löfte om att ge dom en 200 grams chokladkaka efteråt så är den saken biff. Fan bara Anna Book och Tomas Brolin skulle kunna ge upphov till ett helt stand up comedy konvent!

Fiskarna vid ett pokerbord är ju inte bara generösa och givmilda, de är superba måltavlor för spott, spe och annat hånfullt nedsättande språkbruk (jag tror Valterego skulle ha skrivit invektiv här, men eftersom jag är man av folket så valde jag min variant) på grund av deras pappskallighet. Fint sa Bill, fint sa Bull, håll käften och fortsätt med uppräkningen sa elaka Måns!

Vackra människor och de som är framgångsrika slash rika är av historisk hävd alltid tillgängliga för prickskytte efter den berömda sparka uppåt principen, nackdelen med deras kategori är att de inte blir speciellt upprörda utan mest hånler tillbaka och tycker synd om oss enkla människor.

Hur är det med gamlingar nu för tiden, finns det något rättspredikat på om det är okej att göra lite lyteskomik på dem och deras jävla virrighet eller är det helt hjärtlöst att skoja till det om kärringarna som styr och ylar om att deras mjölk gått ut och kräver kulorna tillbaka för att de har kvitto på inköpet fast det var för ett år sedan dom handla den?

En gamling som var jävligt tät och framgångsrik, jag skriver var eftersom hon numera är jävligt död, var helt off limits när det kom till att bli humorifierad av häcklare trots alla sina underbara komponenter var Astrid Lindgren. Jag menar en snål flata som krävde kulor av ett barnsjukhus för att det skulle få bära hennes namn och glorifierade självmord, anarki och allmänt dekadent leverne, hon borde ha varit ett stående inslag på varje komikers repertoar. Men där var det spöstraff och ett klassiskt gatlopp om någon ens försökt dra hennes fina namn i smutsen.

Annars är ju lantisar jävligt festliga, räknas dom som en folkgrupp där jag kan åka på hatbrott för ett par vitsar? Om någon lirare dyker upp och snackar det göteborgska snacket som låter som om alla är konstant på fyllan och dessutom presenterar sig som Glenn, ja då garvar jag tills snuten burar in mig.

Det är svårt det här med humor och jag tänker ta konsekvenserna i det och istället börja ge folket vad det vill ha. Från och med måndag så kommer jag gå över till att börja modeblogga istället! Jag ska bli en så kallad fashonista och visa dagens outfit i min blogg.

Ni är givetvis varmt välkomna att driva vettet ur mig för det!

Igår kväll när jag satt och övade in Paranoid på elplankan så råkade jag sitta framför fotbollsgalan på Tv4 och det tog alldeles för lång stund innan jag ställde mig frågan ”vad i helvete är det här för skit?”.

Maken till ett mer tråkigt och förutsägbart spektakel har jag inte sett sen Anna Book ställde upp i en marängsviss ätartävling och då ska vi ha jävligt klart för oss att nämnda Tv4 tjatade till sig evenemanget från statstelevisionen med motiveringen att dom skulle liva upp det och göra programformatet mer attraktiv. Nu kan det i och för sig bero på att spelarna är ganska värdo och färglösare än Jens Fjällström på scoutläger, som att se färg torka skulle en del säga men eftersom jag oftast får betalt för att kolla på färg som torkar så väljer jag istället att lansera min egen högst egen Fotbollsgala Extreme.

Då jag själv är nomineringskommitté, jury och domare så får jag även stipulera reglerna för uttagningarna. Gillar ni inte det, fuck off och gör er egen jävla gala!

Alla som någonsin har spelat fotboll på hyfsat hög nivå är valbara, även utlänningar får vara med i min icke-ariska cirkus, om de sen lever eller inte är inte relevant här. Det var ju tveksamt redan på svenska showen om en del tomtars EKG-status fortfarande var aktiv.

Det enda egentliga kravet är att dom ska fan ha ett gäng med rock’n roll i sig, det ska vara divor, sluggers och allmänt sköna lirare. Ju fler skandaler på och utanför planen ökar vinstchanserna.

Då kör vi, de nominerade Årets Målvakt är:

Jose Luis Chilavert

Rene Higuita

Harald Schumacher

Bruce Grobeelaar

Juryns motivering lyder: Efter sin aktiva karriär har han setts glida omkring med jeans och bar överkropp och en revolver nedstoppad i byxlinningen och samtidigt halsa hembränt med sina polare i ett slumområde där han kom glidande i en cab, vilket ger starka pluspoäng här. Men den främsta anledningen var när han gjorde skorpionräddningen på Wembley.

Och vinnare är:  Rene Higuita

Årets Back nomineringar:

Tony Adams

Marco Materazzi

Vinny Jones

Jaap Staam

Med motivering: Han förverkligar den engelska arbetarklassens dröm om den perfekta karriären, fotboll i ett pissgäng, egen video hur man spelar fult och Hollywoodkarriär med alla dess tillbehör av livets goda. Vinnaren är givetvis: Vinny Jones

Årets Mittfältare:

Carlos Valderama

Paul Gascoigne

Eric Cantona

Paolo DiCanio

Så här sa juryn: Vi såg tidigt potentialen i den här mannen när han gökade på lagkapten Lee Wilkinsons fru i Leeds och tvingades flytta till pappskallarna i Man U. Resten är som bekant historia, känga ner åskådare och pubbesökare till höger och vänster och en allmänt härlig attityd gör han given här. How do I know? Because I know, It’s my JOB to know!

Vinnare: Eric Cantona

Årets Anfallare:

Lennart Nacka Skoglund

George Best

Stan Collymore

Patrick Kuivert

Så här sa juryn: Vi väljer att använda vinnarens egna ord till det här. Jag har gjort många missar i mina dagar, Miss USA, Miss Universum och Miss World, Jag har bränt 75% av mina pengar på kvinnor, bilar och sprit, resten slösade jag bort!

Solklaraste vinnaren är: ………….konstpaus för att allas tårar ska börja flöda……….George Best .

Det är inte över här gott folk, vi har två priser kvar att dela ut. Först ut är ”The life achivement award”.

För enastående prestationer både på och utanför fotbollsplanen som fortfarande pågår. Han har gjort allt! Drömmål, skjutit med luftgevär på journalister, dragit mängder med kola, varit polare med Camorran med mera med mera plus att han rankas högre än jungfru Maria i Neapel.

Ni vet redan vem jag snackar om: Diego Armand Maradona

Och Slutligen när alla viktiga grejer är utdelade och publiken börjar gå hem, Diamantdildon till en brud som försöker lira boll.

Med följande motivering: 1. Hon har namn som en porrstjärna och 2. Hon tog av sig tröjan en gång när hon gjorde mål. Vinnare är: Brandi Chastain.

Tack gör i år och glöm inte att köpa bingolotter av mupparna på vägen ut!

Det finns som bekant flera sätt att göra saker och ting på. Oftast brukar jag välja någon av de mer, låt oss säga, oortodoxa lösningarna. Det innebär inte alltid att dom är sämre utan bara betydligt roligare och mer utmanande, vad vanliga människor sysslar med skiter jag allt som oftast i ändå!

Jag har i princip hela mitt liv levt enligt rock’n roll lifstyle konceptet och jag ser absolut ingen anledning att börja ändra på det nu, tvärtom nu börjar jag äntligen bli varm i kläderna.

Det egentligen enda som har saknats för att få den korrekta mixen har dessvärre varit just grundfundamentet rock and roll. Att bara lyssna på distade gitarrsolon, gå på rockklubbar och ha läst The Dirt är inte tillräckligt enligt min filosofi utan man bör gå ett par steg längre, det är väl också ganska signifikativt för mig det där med att gå ett par steg längre än vad den ordinarie medborgaren skulle.

Efter nästan ett års nötande på Guitar Hero så dominerar jag fullständigt på de högre nivåerna och börjar känna en viss mättnadskänsla och motivationsbrist, följaktligen behöver jag en ny utmaning och då slog det mig som en tjuvsmäll! Jag ska bilda ett eget band.

Nu vet jag inte hur den gängse gången för bandbildande går till, men jag lanserade idén för min polare Phil på gymmet och hör och häpna, han hade samma natt drömt att vi just hade ett band som lirade på en pub, i Arboga av alla jävla ställen, mot den blygsamma ersättningen fri bira. Fint sa jag! Finfint sa Phil, jag vill bli sångare och få massor av ligg!

- Inga problem polarn, jag ska ändå spela sologitarren och få ännu mer kvalitetsgöka sa jag.

Inom ett par timmar hade vi raggat ihop Katten på kompgitarr, han ville egentligen spela förstagitarren och sjunga, men jag övertygade honom om att med hans obestridliga taktkänsla så skulle han var oumbärlig för oss på rhytmguitar (ett ballare ord för kompgitarr), sången brydde jag mig inte om att prata om eftersom han skulle få sjunga………när det var kör partier i låtarna.

Redan dag två började de interna stridigheterna när TheMike blev sur för att jag ville att han skulle spela bas. – Va fan, det är ju alltid den sämsta som får lira bas sa Mike!

Blixtsnabbt så plockade jag fram min mest diplomatiska sida och satte honom på percussion istället och han var glad som en speleman igen. Vad jag underlät mig berätta var att Nokdai hade blivit sur över att han skulle vara tvungen att gå och tjacka upp sig på ett helt trumset och då prompt ville ta över baspulandet istället, jag tror den korrekta schacktermen här skulle vara ”rockad”.

Under samma vecka så hann även den nyblivne basisten få sparken efter att ha föreslagit bandnamnet ”Nokdais orkester”, vilket fick mig att lacka ur fullständigt, kalla honom för  jävla pappskalle och föreslå att han istället döper sitt nya band för NokdaiZ, för att han fick just sparken ur MITT band. Tillsvidare har vi arbetsnamnet Powerslaves.

Någon jävla keyboard eller något annat trams uteslöt jag direkt över eventuella tillskott i instrumentarsenalen, doakör bestående av ett par brudar sköt jag också på framtiden. Eftersom jag kan min rockhistoria så vet jag att prassel med just körbrudar längst bak i turnébussen är det som får allt att gå åt helvete på nolltid när någon vekling i bandet kärar ner sig i en av dem som då redan har blivit stockad av resten av bandet.

Lösningen skulle kunna vara att slänga upp några grisklubbor med bra pipa på scenen som ingen ens på fyllan vill se naken, men det faller på att jag helst inte vill bli sedd med tjocka människor i allmänhet och på en scen i synnerhet.

Så här långt har ju allt gått peaches men, det finns alltid ett men och i det här specifika fallet är det att jag aldrig ens hållit i en elgitarr. Det var ju ett faktum som jag dessvärre måste ta hänsyn till och lösa på något vänster!

Sagt och gjort så smög jag iväg till en gitarrshop och köpte upp mig på en gura som såg tuff ut, samt en förstärkare med lite effekter inbyggda i sig. Sen var det bara att börja repa in ackord, riffs, licks, slides och andra coola grejer jag kan impa med. Nu är inte ackord nötandet speciellt prioriterat eftersom jag är sologitarrist, men det kan vara bra om jag ska limma på något fruntimmer med en ballad.

Vi har nu börjat speja på en turnébuss vi känner oss lite kåta på att köpa och Phil har styrt upp replokal där vi kan jamma inför våra två spelningar vi har så gott som spikade.

Det ni säkert undrar över är vad vi kommer att spela för musik? Fine, vi öppnar med Highway Star och avrundar med en förlängd skitig version av Hotel California.