Höst i Storstadsdjungeln
På vägen hem i dag så funderade jag på vad jag ville skriva om idag, just nu har jag så mycket på hjärtat som pockar på att få komma ut i skriftlig form, en del kommer ni få läsa, en del stannar nog på min hårddisk endast för mina ögons betraktande.
Sen under min joggingtur så slog det mig hur vidunderligt vacker den svenska hösten kan vara. Alla tre årstider (vintern är ingen årstid, det är ett fruset helvete) har sin charm, våren med sin uppvaknande grönska som får oss att resa ur dvalan och åter ge oss ut ur våra hem och mötas utomhus igen. Sommaren med värme och semestrar och barn som har evighetslånga sommarlov där de för eller senare förändras under ynka tio veckor för resten av sina liv. Oftast beroende på att möjligheterna till romanser ökar under den ljusa, ljumma sommarnatten. Det är under sommaren som ett av svenskans vackraste ord kan vara "sval".
Höstens skönhet ligger på något sätt i en kontradiktion till vårens. Där våren för in liv och lust i tillvaron så är hösten en tid när vi och naturen förbereder oss för svårare tider och saktar byter vår färgglada festkostym till något mer diskret andaktsfullt inför kretsloppets slut.
Luften känns klarare och friskare, solnedgången kommer tidigare men kraftfullare om kvällen. Regnet sveper bort resterna av året som en naturens egen renhållningsarbetare, ibland kraftigt ihållande skurande och ibland bara som en len smekning mot kinden som den lättaste dammvippa.
En av de vackraste höstdagar jag någonsin upplevt var en sen kväll på Lower eastside i New York, jag promenerade längs ett par smågator utan något egentligt mål, bara vara där och känna staden runt omkring mig, ångan från tunnelbanans ventilationsgaller, trafikens brus, människorna i den mest fantastiska staden i världen och alla dessa dofter som bara kan upplevas när du blandar människor från alla världens hörn och låter dom laga sin mat med öppna dörrar och fönster från alla restauranger.
Den kvällen rådde det just ett sådant där vacker mjukt regn som inte störde stämningen utan snare förstärkte den och alla lukter. Trots alla sinnesintryck jag söp in så var det bara en sak som dök upp i mitt huvud och vägrade lämna det. Det musikinstrument som jag avskyr mer än något annat är saxofon, bara dess ljudklang får mig att må snudd på fysiskt illa, det är troligtvis de omedelbara kopplingarna till dansbandsmusik som får mig att känna på det sättet.
Ändå så var det just en saxofonslinga som jag hade snurrandes på repeat i huvudet, runt, runt, runt upprepades de underbara tonerna från Clarence Clemons sax när han sakta stöter ut en de vackraste sånger som skrivits, Bruce Springsteens vidunderliga kärleksförklaring Jungleland.
Ensam på en bakgata i en av världens största städer med skyskraporna som tornar upp sig över dig som skyddande jättar i storstadsdjungeln. Tillsammans med en hot dog från Greys Papaya så blir inte en New York upplevelse större än så för mig.
