Johnny Wilde

Efter ett par stressiga dagar där det enda jag egentligen gjort är att ha sovit och jobbat så börjar jag så lätt längta efter helgens oas av frid och kontemplation. Min plan var att bara ta och koppla av och unna mig själv lite god mat och ett par flaskor obscent dyrt rödvin, kanske till och med koppla av med en bok för omväxlings skull.

Det var som sagt planen, men som vanligt så sprack den redan på torsdagen! Nu är det som har kommit i mellan i och för sig något av det roligaste som skett sen Mona slog sig ihop med den rödgröna röran.

En av de andra delägarna här på firman har tydligen en son som tar studenten senare i vår och som vanligt vill den där skrytpellen fira den fantastiska bedriften med ett hejdundrande kalas ute på någon exklusiv golfklubb. I normala fall så skulle det här inte ha rört mig i ryggen, men nu visade det sig att den gamle stötens bortskämde slyngel inte nöjde sig med att ha någon trist Clabbe kopia som står och vänder plattor utan dessutom ville ha ett liveband. Farsgubben hans insåg med blixtens hastighet att han minsann hade kontakter i rockbranschen, d v s .........Moi!

Jag och Riffet har lirat på några firmafester och hade väl impat ganska hårt med våra framträdanden.

Sagt och gjort så blev jag eld och lågor över chansen till en comeback inför en publik igen så jag drog iväg ett par mail till mina gamla bandmedlemmar med det klassiska citatet "we're on a mission from God - we're puttin the band togheter again"!

Nu på morgonen hade inte bara alla ställt upp utan också gått med på att repa lite redan i helgen, Riffet är helt utom sig av upphetsning då han nu kommer få användningar för det musikrum han iordningställt i sin gillestuga för typ just sådana här tillfällen! Vi behöver nog bara ett par timmar för att hitta varandra och takten igen, det är så efter ett par hundra spelningar och tusentals reptimmar tillsammans.

Studentpojken verkar vara inne på just vår typ av musik så vi kan nog gå på ren rutin i de flesta låtar, gissningsvis så kan vi runt 100 låtar som ett rinnande vatten och ytterligare ett hundratal tillräckligt bra för att de ska gå hem när dom dyker upp som önskelåtar. På våra spelningar brukade det alltid vara så att vi körde några inplanerade öppningsnummer för att sedan lira lite på känn allt efter vi och publiken växte samman.  Det finns vissa låtar som inte är så jätteupphetsande att spela men ändå måste vara med på repertoaren då alla alltid vill höra dom, typ Sweet home Alabama och Back in Black. Än märkligare är att en del kanongrejer aldrig funkar inför publik som Whole lotta love och Crazy Train, då går folket och handlar bira istället!

När vi var i vår glans dagar så var vår styrka att kunna improvisera ganska mycket när publiken var med oss i låtarna med call and response, en del magiska tillfällen kunde vi ta och stretcha ut en vanlig 4 minuters dänga till den dubbla längden om det var det som massan ville ha just då.

Våra gig var som sagt ganska spontana föreställningar, där nästan inget var förutbestämt, förutom våra extranummer!

När vi lyckats få publiken ditt vi ville och annonserade att vi tänkte avrunda så var standardresponsen att de ville ha mer, mycket mer. Jag och Riffet byter ofta solon sinsemellan för att bryta slentrianspelandet, men det är ett riff jag aldrig släpper och det är introt till vår första showstopper, jag drar inledningen till The final countdown på gitarren och redan där exploderar lokalen, den kan vi varva upp ordentligt på slutet för att växla direkt, utan en tyst sekund, över i Run to the hills där Riffet får dominera scenen med alla de poser han har i sin arsenal.

När stämmningen sen har gått bananas så drar vi vidare och lägger i femmans växel och kör gasen i botten, fullt spjäll på dist och gain när vi kör alla partyns höjdpunkt Staten och kapitalet, jag har lirat den säkert tusen gånger och skulle aldrig drömma om att lyssna på den vid något annat tillfälle eller sammanhang. Men när du står inför en överentustiastisk publik i högform så blir det plötsligt världens bästa låt bara på grund av allas inlevelse i allsången som är lika garanterad  närvarande som Kalle Anka klockan tre på julafton. Ren och skär magi, mina vänner!

Efter tio minuter svensk punkklassiker så kör vi en falsk take away och när alla trodde att de fått nog så låter vi vår trummis Jörgen hamra ut början på Paradise city. Det är ingen överdrift att vi då vunnit över allas hjärtan och röstresurser. Det sista blocket låtar kan ta upp mot en halvtimme att lira utan någon som helst paus och då är man förbannat slutkörd men det är det som är själva grejen att allt ska flyta samman mellan band och publik!

 Ibland har det hänt att publiken knappt velat släppa oss av scenen på grund av allt adrenalin som pumpar, men då har vi fått köra någon cooler i form av en Metallica ballad eller annan festförstörare!

När du sitter där efter en grymt lyckad spelning med en kall öl i handen, då mår man bättre än vad du trodde var möjligt med kläderna på, all den eufori och kärlek du känt från dem framför scenen är en mycket förförande drog och jag tänker bli stenhög på den känslan i slutet på maj.