Johnny Wilde

Det finns en del människor som jag stött på i de mest osannolika sammanhang och på de mest oväntade ställen genom åren.

Ni vet, en person som ni lär känna flyktig vid ett tillfälle och sedan springer in i vart fjärde år ungefär och på så vis följer deras liv lite från sidan under tiden er vänskap går från ytlig till etablerad.

Jag åt lunch med Erik för ett tag sedan, han är en mycket fascinerande komplex människa och räknas definitivt in i den tidigare nämnda kategorin! I början på nittiotalet så spelade jag i ett coverband som, tack vare goda kontakter, hårt arbete och en jävligt tajt trummis, med jämna mellanrum fick en del riktigt glassiga gig. Under hela vår studietid så var vi princip uppbokade varenda sommarkväll på olika semesterorter runt om i Sverige, vi kände oss nästan som riktiga rockstjärnor på turné i vår risiga Chevy van.

En vinter fick vi drömgiget, en vecka i St Anton, två spelningar per dag, flyg+hotell samt allt käk och dricka betalt. Jag skulle tro att det var 92/93 eftersom vi just lagt till "Fear of the dark" på repertoaren.

Vi började lira på afterski vid fyra och sedan ytterligare en gång på kvällen, det var fullt drag, allsång och fullpackat varje dag. Helt underbart!

Och där var han, Erik, alltid aspackad längst fram och den som rockade intensivast hela kvällen. Det fanns helt enkelt ingen mellanväxel på den pojken. Under varje spelning stod han alltid och vrålade med i texterna varvat med att skrika "RAMONES, spela Ramones, för helvete". Vi tyckte karln var hysteriskt festlig, men tyvärr kunde inte vår sångare några Ramoneslåtar och att lira Ramones utan sång är inte riktigt koscher för att uttrycka sig milt!

Erik var där som skibum och körde puckelpist på dagarna och festade på kvällarna, hur den killens kropp klarade av någon av delarna var en gåta, han kan inte vägt mer 50 kilo på en 180-185 cm. Han satte en helt ny standard när en människa ska beskrivas som mager!

Han var uppenbarligen inte rädd om den smala kroppen heller, förutom sina vansinnesfärder ner för de stupliknande puckelpisterna så hade han inga problem att stå upp för sig själv om det hettade till inne på vår nattklubb och det gjorde det ofta på det stället! Vid ett tillfälle satt han med oss i vår lilla avdelning nära scenen där vi fick sitta och supa med alla groupies mellan seten när en storvuxen bonddräng prompt skulle tala oss tillrätta angående vårt, i hans tycke, usla musikutbud. Det här hände i princip varje kväll och deras slutade sällan med att vi spelade deras dansbandsskit och oftare med att de hamnade i en snödriva. Även coverhoror som vi har rätt till musikalisk integritet!

Nu hann dock varken vakterna eller vi själva agera innan drängen låg raklång på backen efter ett snabbesök av John Blund, som en uppretad panter hade Erik inte bara rest sig ur soffan och ställt ner sin ständigt medförda Jägermeister på bordet, i samma rörelse som flaskan ställdes på bordet lyfte han högerbenet och roterade sedan runt sin in egen axel för att placera sin häl över drängens enorma haka med antagligen en lättare hjärnskakning som följd. Vi måste ha sett ut som fågelholkar när han efter sin perfekt exekutionerade snurrspark åter satte sig ner i soffan och återgick till jägern. "Hur i....vad i helvete var det där?" var det enda som någon lyckades få fram.

"Box francaise ssschhhavate" rapade han ur sig med sin berusade stämma! Är man så klen som jag så måste man kunna hävda sig ibland, har tränat det sen barnsben. Dock utan alla inslag österländsk filosofi om inre frid och disciplin tänkte jag!

Med förnyad respekt och lite diskret rädsla för honom så beslöt vi oss för att försöka få till en Ramones-låt nästa kväll som dessutom var vår sista. Han sken upp som en sol och frågade om han inte kunde få vara med oss på scen och sjunga. Sure thing baby!

Som de hyggliga killar vi var så väntade vi in läget när trycket hade nått kokpunkten och publiken var full extas innan vi plockade upp Erik på scen. Det var elektriskt när han klev upp till oss, "räkna in oss" ropade jag till honom!

2, 3....2,3,4 vi distade upp maximalt och drog igång "What a wonderful world" och Erik sjöng, dansade och älskade varje hundradels sekund och publiken eldades upp mer än vad jag trodde var möjligt klockan halvsex på kvällen. När låten egentligen var slut så vände sig Erik till oss och skrek att vi skulle fortsätta spela, vi var med på noterna fullständigt och körde solo på solo och bara lät det ringa samtidigt som han sprätte omkring och lirade luftgitarr.

Precis när vi nådde crescendot så gav Erik mig ett lömskt leende och sprang som en gasell över scenen och stagedivade ut bland folkmassorna, när han flöt iväg över deras huvuden gav han mig tummen upp och jag har aldrig tidigare sett en sådan genuin lycka stråla från någons ansikte.

Vi såg aldrig honom mer den kvällen och här skulle den här historien kunnat sluta, men ett par år senare så var jag i Uppsala för en workshop och där var han, Erik! Nykter och lugn som en filbunke, studerandes till lärare, den såg verkligen inte komma, well played sir.

Nu jobbar visserligen han inte alls som det och är numera helnykterist sedan ett par år. Usel pokerspelare, men en sjutusan till pokerbloggare under sitt Alterego som jag har lovat att inte avslöja! Sensmoralen är väl att sometimes there are more than meets the eye bland människor vi möter och även era barns lärare kanske har stegedivat på en sylta i alperna.