Johnny Wilde

Det har blivit dags att gå in på lite tyngre ämnen nu istället för det vanliga

lättviktskrafset jag brukar hålla låda om. Jag tänkte utforska dom djupaste hålorna av

mänsklig desillusionism och dra fram det jag finner i fullt dagsljus och visa upp mitt

nogrannt dissikerade kadaver för allmänhetens beskådande!

Det blev en ganska otrygg stämning nu va?

Jag ska med andra ord orera om serietidningar i ungefär en A4-sida.
Jag precis som många med mig började med den eminenta finkultur blaskan Kalle Anka & c:o vid

4-5 års ålder. Jag bodde utomlands då och fick dom skickade till mig i ett stort brunt

kuvert, det är märkligt hur saker kan sätta sina spår i hjärnans minnesavdelning eftersom

varje gång jag får stora bruna kuvert i min brevlåda så här mer än 30 år senare så förväntar

jag mig något roligt. Det visar sig allt som oftast vara något skit från något tråkigt

företag som vill att jag ska svara på en jävla massa frågor om helt ointressanta spörsmål,

hade det varit något viktigt hade jag ju redan tagit upp det ju eller någon ännu beigare

myndighet som ännu inte lärt sig använda dom nya färggladare kuverten att skicka till rikets

undersåtar med risig information vi antagligen inte behöver.

När jag blev tillräcklig gammal i mina föräldrars ögon att börja sköta min egen

hushållskassa d v s få veckopeng så använde jag min, inte speciellt surt förvärvad, femkrona

till att varja lördagsmorgon traska ner till kiosken i korsningen och spendera 3 kronor och

95 öre på Kalle Anka och resterande 1 krona och 5 öre på blandat smågodis. Så länge VM-kolan

fanns kvar i sortimentet så var livet hunky dory men när den försvann så ersattes 25 stycken

kolor i varierande smaker av 25 stycken små gröna mintgodisbitar som var alldeles för sega

för mina små mjölktänder och alltför vuxna för mina pojksmaklökar. Jag la ner godisinköpen

efter ett tag och började instället spara till en månadstalig Kalle pocket instället.
Jag käkar fortfarande aldrig snask med undantag av M&M's och då helst bara dom blå!

När jag började växa ur Kalles sjömanskostym så började jag sondera marknaden efter nya

seriehjältar och provade mig igenom sortimentet med rigorös nogrannhet. Vilket givetvis

satte sina spår i en grabbs liv! Jag var inte mer än nio men var fan inte dummare än att när

Bamse i en avslutande serieruta omfamnar Brummelisa (en klar hint redan på hennes namn) med

texten i en fyrkantig ruta som säger "den kvällen kramades Bamse och Brummelisa mycket"  och

det i nummret efteråt dyker upp tre små illbattingar så fattade ju jag direkt att dom jävla

pälsbollarna hade knullat!

Alldeles för erotiskt för mig med andra ord och vidare till Läderlappen och Stålmannen samt

deras avarter i form av Lagen Väktare och allt vad dom nu hette. Läderlappen (Batman kids!)

var ganska cool men hade ju inga superkrafter att impa på brudarna med och hade dessutom en

sorts pojkvän som inte var någon stjärna utan mest satte skinnbiten i nya trubbel.
I serien Lagens Väktare så gick dom mer in på sociala problem och diskbänksrealism, vilket

kunde ta sig uttryck i att Gröna pilens styvson skjuter en smackmacka i köket och od:ar. Den

lille läsaren insåg blixtsnabb att det där ska vi lägga på minnet för framtida referenser!

Sen var det ju Stålmannen. Han hade ju för fan hela paktet, skitstark, röngtenblick,

värmeblick som kunde smälta saker, osårbar och kunde flyga!
Men där blev jag lite brydd, håll i minnet att jag var en jobbig, överskärpt unge som

gillade att ifrågasätta saker som jag inte tyckte lirade med mina teorier om hur universum

roterade i min riktning. Jag hade inga problem att köpa hans ögontricks eller styrka eller

ens osårbarheten. Det verkade ju faktisk fullt logiskt att jorden gula sol och vår

gravitation påverkade hans Kryptonfödda lekamen annorlunda än vi jordlingar!
Det som störde mig då och för all del även nu är hur i helvete han lyckades flyga?
Han flaxade inte med armarna eller kickade med fötterna. Inte en dold liten

efterbrännkammare i klackarna eller en magisk flygande matta maskerad till mantel!
Vad Stålmannen saknade var ju någon som helst form av propulsionsförmåga för att förflytta

sig i luften, helt plötsligt framstod Karlsson på taket som rena dokumentären i jämförelse.
Tack för den här tiden Stålis och dax för nya förebilder för en tioåring med livlig fantasi

och lite tålamod.

Och så kom två av värlshistoriens mest betydande illustrerade mästerverk in i mitt liv på

samma gång Buster och den 21:a Fantomen. Buster var självklar som läsning då det enda

fritidsintresset var att lira boll i olika former, jag orkar inte rabbla alla klassiska

serier som rullade i tidningen men favoriterna var i alla fall motorserien Skid Solo,

boxaren Dynamite Danny, Greppet Direkt (senare även Arvtagaren när Gordon dött i en

flygolycka) och hjälten nummer ett Johnny Puma som körde sin patentare underarmssmash mitt i

nyllet på sin fiende Clownen samtidigt som han röt ut sitt stridsrop "hok-ayy". Väldsklass!

Fantomen var av en helt annan dignitet, den kändes mer vuxen på något vis, det var både

nutid och historiska händelser som rekapitulerades på de 52 sidorna. Visserligen var bara

hälften dedikerad till huvudrollsinnehavaren men vissa lycklig dagar så dök ju Mandrake upp

och avsluatde showen tillsammans med sin sidekick Lothar.
Som grädde på moset så blev jag också medlem i den illustra fantomenklubben där jag fick

medlemsnummer 324 146, vilket drygt tio år senare även skulle vara serienummret på min AK 5

i lumpen, vad fan kan oddsen vara för det?
Just lumpen skulle utgöra en kritisk punkt i min serieläsningskarriär, men mer om det

senare.

Jag och min kompis Adam var seriösa i vårt läsande och satte viss stolthet i att åtminstone

ha läst alla nummer av Fantomen som kommit ut under vår livstid, vi beräknade att det skulle

röra sig om i runda slängar 275 stycken vid den här tidpunkten, eftersom vi bara födda med

åtta dagars mellanrum så uppstod ingen större diskrepans om startnummret.

Det var ett ganska lätt sätt att umgås egentligen, du glider över till polaren och slänger

sig ner i var sin soffa eller fåtölj och bara ligger och läser ett par timmar innan det är

dags att få hem och käka middag eller gå och knoppa.
Vi förstod efter ett tag att det fanns vissa episoder som kändes viktigare än andra att

lägga vantarna på, efter vi sett Indiana Jones ett par år senare på en piratkopierad VHS så

anammade vi förstås uttrycket Den Heliga Graalen om de nummren. En av dem var "Fånge 21

Walker" där fantis hamnar på kåken undercover för att wallraffa missförhållanden och

korrupta direktörer, men de mest åtråvärda var legenderna om de två svärden han hade i den

stora skattkammaren - Durandal och Excalibur.

Durandal lyckades Adam kirra på Järna fyndmarknad för en spänn och Excalibur hittade jag på

en skolbasar i sjätteklass för typ två kronor och fick antagligen någon form av erektion

till följd av mitt kap.
När väl målet var uppnått så kändes det som om jag och Fantomen var klara med varandra, jag

fungerade så då och gör det fortfarande!
Så när de var dags att åka buss till högstadiet så var jag tvungen att höja ribban lite och

utvecklas i nya riktingar.
Eftersom det här verkar bli betydligt längre än planerat så kör vi en del två imorgon

istället!

Rock on!