Johnny Wilde

Som vanligt när jag är uttråkad och inte kommer på något bättre att lägga ut så snor jag något av Valterego. Nu är det så pass fascinerande att han snott det här ifrån ”Inside the actors studio” som i sin tur snott det från Bernard Pivot. Var därför inte blyg för stjäla det här själv och göra en egen!

What is your favorite word?"
 Sval. Inte bara ett enormt vackert ord i sig utan det handlar mycket om när det används. När sommaren är som varmast är när vi uppskattar svalkan som mest, det är ju jävligt sällan som vi betraktar en vinterdag som sval, utan den är bara svinkall!

"What is your least favorite word?"
 Kallt. Kan aldrig någonsin vara någonting bra om vi inte menar en glassbåt, och dom är ändå godast när dom fått tina lite.

"What turns you on creatively, spiritually or emotionally?"
 Människor, jag tycker det är vansinnigt skoj med människor. Framförallt alla udda existenser och halvt vansinniga typer som faktiskt tillför något nytt till mig genom sin unika personlighet eller helt egna stil.

"What turns you off creatively, spiritually or emotionally?"
Vanliga människor i mainstreamfåran, som är så där alldeles lagom och inte vill eller våga sticka ut. I den här sossekategorin räknas även alla som har anammat någon jävla subkultur som emo, goth, sk8are, rödvinsvänster, fjollbögar och andra som bara byter ett sosseri mot ett annat.

"What sound or noise do you love?"
 Vågors kluckande.

"What sound or noise do you hate?"
 Tystnad.

"What is your favorite curse word?"
Om ni överhuvudtaget har läst något jag skrivit eller pratat med mig i mer än tolv sekunder så vet ni att ”Fan” dyker upp med en oroväckande hög perioditet.

"What profession other than your own would you like to attempt?"
Hade jag varit 14 år så hade jag nog sagt stridspilot eller sponsrat pokerproffs men jag måste svara Stuntpenis i porrfilmer. Vad i helvete kan vara ett bättre yrke? Du glider in på jobbet och får lite fluffing av din kvinnliga sidekick för att utföra ditt anonyma med ack så nöjsamma uppdrag.
 

"What profession would you not like to do?"
Mjölkbonde, hands down! Oavsett om det är måndag, fredag, julafton eller Superbowl Sunday så kommer nötkreaturen börja råma 04.00 och kräva din insats. Jag skulle aldrig, och då menar jag verkligen ALDRIG utsätta mig för ett sådant läge!

"If Heaven exists, what would you like to hear God say when you arrive at the Pearly Gates?"
Uppenbarligen så har helvetet frusit till is, men fan dina vänner står i baren på plan 2.

Hösten är, som jag nämnt tidigare, något av melankolins tid. En tid att summera och en tid att minnas, en del med vemod och en del glädje.

Men vad vore hösten utan att jag tog på mig mina Timberlandkängor, lämpliga kläder, en termos kaffe och en flaska Wild Turkey för en rejäl promenad längs minnenas allé.

När seklet var ungt (ja jag menar 2000-talet för i helvete, så jävla gammal är jag inte) så jobbade jag som underentreprenör till ett större byggföretag. Full fakturering 40 timmar i veckan så länge jag uppfyllde de, vad de andra knegarna betraktade som ett slavackord, uppsatta målen för veckan och månaden.

Det var ett konstant gnäll på dom här byggena bland hantverkarna. Det krävdes för hög finish, för högt tempo, för lite raster, för tunga lyft och för jävla mycket polacker som ville sno deras jobb till lägre lön och högre tempo.

Högljuddast av alla gnällde en lirare som hade blont långt hår och skägg och alla var livrädda för den jäveln! Problemet för arbetsstyrkan var inte att han ylade på arbetsgivarens krav. Nej, han ägnade större delen av skitkastandet i fikarummet på de andra hantverkarna som gnällde på kraven och det var fan inga smygattacker han körde med utan han tog som vana att förklara för dom han betraktade som mindre lämpade för konstruktionsarbete att de kanske skulle satsa på att läsa in komvux och bli kontorsråttor istället för att sinka riktiga män på uppdrag mot framtiden. Här vill jag lägga till protokollet att han alltid hade en stor schäfer med sig på jobbet, den hunden kommer spela en viss roll senare i berättelsen.

Eftersom han var uppvuxen i Stockholmsförorten Upplands Väsby, så kallade de flesta honom antingen för Marabouskuggan eller Lappen (Upplands Väsby kallas oftast för Lapplands Väsby i folkmun av dem som har turen att bo söder om den delen av, njaaa Stockholm).

Efter ett par veckor på arbetsplatsen så utvecklades en viss struktur, runt lunchtid på fredagarna (d v s. runt 09.30) så satt jag alltid kvar och kände lugnet i boden med en tandpetare mellan nötterna medan alla andra rusade tillbaks för att fylla veckokvoten.

Den enda som satt kvar med mig var Lappen.

Det skulle så småningom visa sig att vi utförde samma arbetsuppgifter på bygget och inte hade det minsta problem att klara ackordet. Eftersom vi inte hade speciellt mycket att göra så kom det sig att vi började snacka och när män börjar snacka så utvecklar det sig så småningom till en kukmätartävling och den förlorade jag dessvärre, dock med en extremt liten marginal! En fotnot är att jag vann klassen störst buske.

Efter ett par veckors allmänt gafflande så visade det sig att vi båda spelade golf och aldrig bangade för kombinationen spel och massivt ölande. Vi tog som en liten vana att jobba över en timme på torsdagen för att ha hela fredagen fri efter instämplingen på morgonen (ingen skulle drömma om att dubbelchecka att Lappen jobbade och jag höll mig på min kant och levererade) för golfspel.

Jag hade informerat skrytpellen om att jag låg på 11.2 i handikapp(länge sen mina vänner) och ansåg därför att ett rent sällskapsspel som poängbogey vore lämplig förströelse under våra rundor, han såg ganska imponerad ut och nickade gillande men nämnde aldrig sitt eget.

Den enda spelform som Lappen dock ville spela var matchspel eller heads-up som han kallade det, ofta hasplade han ur sig glosor på utländska som ”hombre contre hombre, solamente un ganador”. Beroende på var vi jobbade så spelade vi på olika banor i storstockholmområdet och jävligt märkligt nog så verkade aldrig Lappen behöva visa vare sig handikappkort eller betala green fee. Däremot så var tjejerna i receptionen alltid överlyckliga när vi dök upp för ett återbesök! Är det bara jag som börjar ana oråd här?

I mitt småborgerliga sinne så ser jag en golfrunda som en skön promenad med vissa tävlings- och motions inslag, Lappen hade dock helt andra planer än mig vad det gällde vandringarna längs fairway. Oavsett om golfbilarna var reserverade eller endast förbehållna funktionshandikappade så lyckades alltid karl’n arrangera så att vi fick begagna oss av ett fordon.

Första rundan vi var ute så la han blixtsnabbt beslag på förarplatsen med motiveringen ”jag kör idag, eftersom jag kan banan, du får bränna nästa gång, ok”?, schyst tänkte jag, det är aldrig fel med en banguide!

Måste jag ens nämna att jag aldrig fick någonsin ens röra vid ratten och gaspedalen såvida jag inte fick uttryckliga order om att hämta upp honom vid bunkern, sen var jag återigen förpassad till att åka shotgun igen! Hade det inte varit för att hundjäveln sprang bredvid så kan jag garantera att jag hade fått tolka på skateboard bakom.

Gubben hade vid det här laget redan hånglat med 40-årskrisen och skitit att lämna telefonnummer till det decenniet, men det hindrade inte honom från att stundtals spela lysande golf, framförallt från tee. Han hävdade att klippet i höften kom från ungdomens boxningsträning men jag tror att samma klipp från höften som drev en järn 4:a 215 meter är samma höftrörelse som gav oss fri golfbil, jag lämnar upp till er att avgöra!

Annars är en av de mest märkligare företeelserna jag någonsin upplevt på en golfbana när Lappen, på grund av kastvindar eller andra naturfenomen, råkade slå bollen snett ut i skogen och jag betraktade den som fullständigt ofinnbar inom regelmässigt utsatt tid.

Vid det här laget så hade vi funnit varandra så pass mycket och hade tillräckligt mycket respekt för antagonistens spel att jag unnade mig ett lindrigt diskret asgarv, typ ”Mohahahahahahahahahahaha”, den bolljäveln hittar du aldrig Lappen!

- Jaha, du säger det waffen verliere(jag körde tysk bil då precis som nu)! För er som inte hajade den här så vill jag hänvisa till fotnot 1.

Lappen klappade ett kort kommando med händerna samtidigt som han gav någon form av order, jycken for i väg som en oljad blixt och inom 15 sekunder så hördes ett bekräftande skall. Lappen sket fullständigt i att min boll låg snyggt parkerad på den finklippta gräsmattan 245 meter längre fram utan istället så ropade han till mig – Ta rygg nu grabbfan, du kommer snart se en Top Flite Z-Balata 90 märkt med  ..l.. strax under hundens nos!

Föga överraskande så under en tall så lång just nämnda Balataboll med utsträckt långfinger till mig med en extremt entusiastisk schäfer över sig.

Hade det här varit en enstaka isolerad händelse så hade jag kunna garva åt den som en skön händelse att berätta i puben efteråt, men det här upprepades varje jävla gång vi var ute och vi var ute på banorna ofta under dom åren.

Vid ett tillfälle efter en runda när vi satt och drack Hof i puben efter rundan så kände jag mig, å golfvärldens vägnar, tvungen att fråga hur i helvete hans slöa hund som mestadels verkade resa i hans egna privata máquina de tiempo, alltid lyckades hitta bollarna märkta med ..I..?

-Skitenkelt sa Lappen. Varje gång innan jag går ut på en runda så slänger jag ner bollarna jag ska spela med i en hink, drar i mig 6-8 Hof, pissar ner i hinken och låter det dra ett par timmar. Sen låter jag dom torka innan jag stjälper ner dom i bagen och varje gång jag är osäker på var bollen hamnat så säger jag bara till hunden att söka efter husse!

För första gången i mitt liv i interaktion med en man så blev jag svarslös!

Jag trodde att jag visste att mannen var lätt vansinnig sen långt tidigare, men nu blev jag fan osäker. Kan det vara så att han har löst mysteriet med det bollätande skogstrollet på samma geniala sätt som Alexander den store löste den gordiska knuten?

Nåväl tillbaka till matchen…………

Vi spelade ett gäng matchspel den säsongen och för att ge den gamle jävligt mycket cred, så, för att vare sig inneha ett officiellt handikapp, förutom dem som försäkringskassan och andra berörda myndigheter borde ha uppmärksammat, så har jag aldrig kämpat hårdare och spelat magnifikare enbart för att få oavgjort eller i slutändan, en knapp seger!

Du kommer förneka det här intill dödsdagar Lappen, men när jag sköt en 77:a på Botkyrka  så hävdade du att det var den vackraste golf du beskådat i ditt liv förutom den gången när vi tvingade lärlingarna att skjutsa oss till banan för vi var på fyllan och du gjorde hole in one på hål 11 precis efter backen på den banan!

Fotnot 1: Lappen hävdade alltid att han aldrig skulle köra en bil tillverkad av ett land som förlorat två världskrig, därför körde han en fransk bil eftersom de tvingade Hitler att täcka fler fronter genom sin subordination. En, enligt honom, briljant taktik! Jag kollade i Gula Tidningen dagen efter om det fanns en vietnamesisk eller abessinsk bilmodell. Numera kör jag koreanskt av ren princip.

På vägen hem i dag så funderade jag på vad jag ville skriva om idag, just nu har jag så mycket på hjärtat som pockar på att få komma ut i skriftlig form, en del kommer ni få läsa, en del stannar nog på min hårddisk endast för mina ögons betraktande.

Sen under min joggingtur så slog det mig hur vidunderligt vacker den svenska hösten kan vara. Alla tre årstider (vintern är ingen årstid, det är ett fruset helvete) har sin charm, våren med sin uppvaknande grönska som får oss att resa ur dvalan och åter ge oss ut ur våra hem och mötas utomhus igen. Sommaren med värme och semestrar och barn som har evighetslånga sommarlov där de för eller senare förändras under ynka tio veckor för resten av sina liv. Oftast beroende på att möjligheterna till romanser ökar under den ljusa, ljumma sommarnatten. Det är under sommaren som ett av svenskans vackraste ord kan vara "sval".

Höstens skönhet ligger på något sätt i en kontradiktion till vårens. Där våren för in liv och lust i tillvaron så är hösten en tid när vi och naturen förbereder oss för svårare tider och saktar byter vår färgglada festkostym till något mer diskret andaktsfullt inför kretsloppets slut.

Luften känns klarare och friskare, solnedgången kommer tidigare men kraftfullare om kvällen. Regnet sveper bort resterna av året som en naturens egen renhållningsarbetare, ibland kraftigt ihållande skurande och ibland bara som en len smekning mot kinden som den lättaste dammvippa.

En av de vackraste höstdagar jag någonsin upplevt var en sen kväll på Lower eastside i New York, jag promenerade längs ett par smågator utan något egentligt mål, bara vara där och känna staden runt omkring mig, ångan från tunnelbanans ventilationsgaller, trafikens brus, människorna i den mest fantastiska staden i världen och alla dessa dofter som bara kan upplevas när du blandar människor från alla världens hörn och låter dom laga sin mat med öppna dörrar och fönster från alla restauranger.

Den kvällen rådde det just ett sådant där vacker mjukt regn som inte störde stämningen utan snare förstärkte den och alla lukter. Trots alla sinnesintryck jag söp in så var det bara en sak som dök upp i mitt huvud och vägrade lämna det. Det musikinstrument som jag avskyr mer än något annat är saxofon, bara dess ljudklang får mig att må snudd på fysiskt illa, det är troligtvis de omedelbara kopplingarna till dansbandsmusik som får mig att känna på det sättet.

Ändå så var det just en saxofonslinga som jag hade snurrandes på repeat i huvudet, runt, runt, runt upprepades de underbara tonerna från Clarence Clemons sax när han sakta stöter ut en de vackraste sånger som skrivits, Bruce Springsteens vidunderliga kärleksförklaring Jungleland.

Ensam på en bakgata i en av världens största städer med skyskraporna som tornar upp sig över dig som skyddande jättar i storstadsdjungeln. Tillsammans med en hot dog från Greys Papaya så blir inte en New York upplevelse större än så för mig.

Som jag sagt tidigare så är jag en enkel man med enkla nöjen. Jag begär inte så mycket av livet, jag vill ju bara ha lite roligt!

Ett bra exempel är att åka iväg på semestern med några polare, hitta en pool, köpa upp sig på en bolljävel och allmänt lattja lite i vattnet. Har du kombinationen vatten och boll plus någon att kasta den till som är lika barnsligt jönsig som du själv, så har du en given succé för ett par veckor. Som en liten bonus så finns det oftast en bar som serverar valfri alkoholhaltig maltdryck på beställning.

Med mina ljusa hudtoner så är det inte speciellt taktiskt att ligga och pressa på en solstol oavsett hur hög solskyddsfaktor jag drar på mig, alltså tillbringar jag lejonparten av tiden i blötan. Uppenbarligen så går det där med att trivas i vattnet i arv då min brorsa lyckades med konststycket att kvarta in i poolen en eftermiddag efter en, låt oss säga jävligt hård natt.

Annars är det roligaste med vatten att just ta sig i vattnet på festligaste möjliga vis, en klassiker som vi  ofta körde med var bomben (även kallad kanonkulan), en given partystarter!

Vid vår pool så fanns det vid ena kortändan en 150 cm hög uppbyggnad som inrymde en bubbelpool, som ni säkert redan hajat så insåg jag den här avsatsens potential för rackartyg blixtsnabbt. Vi körde olika kombos därifrån, värt att omnämnas är våra favoriter: trippelbomben när alla hoppad samtidigt och bombmattan där vi hoppade i rask följd efter varandra.

Jag som trots min numera aktningsvärda ålder bibehållit en viss form av graciösitet vågade mig även på en Ulrika Knape light d v s en framåtvolt, den gick väl inte riktigt vägen alla gånger, men fan vattnet är inte så hårt som det ser ut efter ett par bira!

Saker som jag alltid funderat på bubblar gärna upp när jag har ännu mer fritid än normalt till exempel det här med icke-simkunnighet. Vem i helvete kan inte simma egentligen?

Nu menar jag inte någon fancy fjärilsimsteknik utan mera basic flyta framåt.

Att simma för mig består av två steg: till att börja med det viktigaste, att inte sjunka och hålla näbben ovan ytan. Det borde väl de flesta som inte har något kraftigt funktionshinder greja.

Fan David Lega hade varken armar eller ben men han simmade likförbannat fram som värsta barracudan i Paralympics för ett par år sedan. Det enda som krävs är att du fladdrar lite med armarna så, voila, du flyter och kommer därmed att överleva! Grattis!

När du väl ligger där och flyter så bör du komma fram till nästa punkt på simskolans dagordning, nämligen att skapa någon form av propulsion och hur svårt är det?

Att inte kunna röra sig framåt i vattnet är som att hitta någon som står rakt upp och ner på en gata utan att röra på sig med motiveringen att hon inte vet hur man ska göra för att ta sig framåt!

Släng ner valfri hund i valfri hundålder i sjön så kommer inte fan jycken sjunka som en sten, han kommer börja paddla med tassarna och tralala simma.

Det kanske bara det att en del typer är för omotiverade? Min padawan och jag satt och toksöp på en bar häromveckan och han hävdade att han var alltför trött och full för att gå en meter och ännu mindre dra vidare till ett annat pang.

Bara ett par minuter efter hans mycket bestämda statement så såg han en lokal fotograf närma sig med sitt husdjur, en 3 meter lång pytonorm hängandes över axlarna. Döm då till min förvåning när han inte bara studsar upp och börjar röra på sig nej, han går upp i Ben Johnson på steroider sprint direkt och den killen är utbildad djurvårdare!

Jag lattjade ett tag med slangen och skrämde lite andra svaghjärtade syltryggar för att sedan vaska av händerna eftersom jag hade tänkt käka ett grillspett lite senare, salmonellarisken vet ni!