Johnny Wilde

Efter ett par stressiga dagar där det enda jag egentligen gjort är att ha sovit och jobbat så börjar jag så lätt längta efter helgens oas av frid och kontemplation. Min plan var att bara ta och koppla av och unna mig själv lite god mat och ett par flaskor obscent dyrt rödvin, kanske till och med koppla av med en bok för omväxlings skull.

Det var som sagt planen, men som vanligt så sprack den redan på torsdagen! Nu är det som har kommit i mellan i och för sig något av det roligaste som skett sen Mona slog sig ihop med den rödgröna röran.

En av de andra delägarna här på firman har tydligen en son som tar studenten senare i vår och som vanligt vill den där skrytpellen fira den fantastiska bedriften med ett hejdundrande kalas ute på någon exklusiv golfklubb. I normala fall så skulle det här inte ha rört mig i ryggen, men nu visade det sig att den gamle stötens bortskämde slyngel inte nöjde sig med att ha någon trist Clabbe kopia som står och vänder plattor utan dessutom ville ha ett liveband. Farsgubben hans insåg med blixtens hastighet att han minsann hade kontakter i rockbranschen, d v s .........Moi!

Jag och Riffet har lirat på några firmafester och hade väl impat ganska hårt med våra framträdanden.

Sagt och gjort så blev jag eld och lågor över chansen till en comeback inför en publik igen så jag drog iväg ett par mail till mina gamla bandmedlemmar med det klassiska citatet "we're on a mission from God - we're puttin the band togheter again"!

Nu på morgonen hade inte bara alla ställt upp utan också gått med på att repa lite redan i helgen, Riffet är helt utom sig av upphetsning då han nu kommer få användningar för det musikrum han iordningställt i sin gillestuga för typ just sådana här tillfällen! Vi behöver nog bara ett par timmar för att hitta varandra och takten igen, det är så efter ett par hundra spelningar och tusentals reptimmar tillsammans.

Studentpojken verkar vara inne på just vår typ av musik så vi kan nog gå på ren rutin i de flesta låtar, gissningsvis så kan vi runt 100 låtar som ett rinnande vatten och ytterligare ett hundratal tillräckligt bra för att de ska gå hem när dom dyker upp som önskelåtar. På våra spelningar brukade det alltid vara så att vi körde några inplanerade öppningsnummer för att sedan lira lite på känn allt efter vi och publiken växte samman.  Det finns vissa låtar som inte är så jätteupphetsande att spela men ändå måste vara med på repertoaren då alla alltid vill höra dom, typ Sweet home Alabama och Back in Black. Än märkligare är att en del kanongrejer aldrig funkar inför publik som Whole lotta love och Crazy Train, då går folket och handlar bira istället!

När vi var i vår glans dagar så var vår styrka att kunna improvisera ganska mycket när publiken var med oss i låtarna med call and response, en del magiska tillfällen kunde vi ta och stretcha ut en vanlig 4 minuters dänga till den dubbla längden om det var det som massan ville ha just då.

Våra gig var som sagt ganska spontana föreställningar, där nästan inget var förutbestämt, förutom våra extranummer!

När vi lyckats få publiken ditt vi ville och annonserade att vi tänkte avrunda så var standardresponsen att de ville ha mer, mycket mer. Jag och Riffet byter ofta solon sinsemellan för att bryta slentrianspelandet, men det är ett riff jag aldrig släpper och det är introt till vår första showstopper, jag drar inledningen till The final countdown på gitarren och redan där exploderar lokalen, den kan vi varva upp ordentligt på slutet för att växla direkt, utan en tyst sekund, över i Run to the hills där Riffet får dominera scenen med alla de poser han har i sin arsenal.

När stämmningen sen har gått bananas så drar vi vidare och lägger i femmans växel och kör gasen i botten, fullt spjäll på dist och gain när vi kör alla partyns höjdpunkt Staten och kapitalet, jag har lirat den säkert tusen gånger och skulle aldrig drömma om att lyssna på den vid något annat tillfälle eller sammanhang. Men när du står inför en överentustiastisk publik i högform så blir det plötsligt världens bästa låt bara på grund av allas inlevelse i allsången som är lika garanterad  närvarande som Kalle Anka klockan tre på julafton. Ren och skär magi, mina vänner!

Efter tio minuter svensk punkklassiker så kör vi en falsk take away och när alla trodde att de fått nog så låter vi vår trummis Jörgen hamra ut början på Paradise city. Det är ingen överdrift att vi då vunnit över allas hjärtan och röstresurser. Det sista blocket låtar kan ta upp mot en halvtimme att lira utan någon som helst paus och då är man förbannat slutkörd men det är det som är själva grejen att allt ska flyta samman mellan band och publik!

 Ibland har det hänt att publiken knappt velat släppa oss av scenen på grund av allt adrenalin som pumpar, men då har vi fått köra någon cooler i form av en Metallica ballad eller annan festförstörare!

När du sitter där efter en grymt lyckad spelning med en kall öl i handen, då mår man bättre än vad du trodde var möjligt med kläderna på, all den eufori och kärlek du känt från dem framför scenen är en mycket förförande drog och jag tänker bli stenhög på den känslan i slutet på maj.

Den här veckan har jag kollat lite alpina-vm på tv och konstaterat att allt som vanligt var roligare förr, det enda som piggade upp mig var att dom är i Val d'Isere och tävlar. Vilket slumpar sig så att jag faktiskt varit där och åkt skidor.

Då

Någon gång på mitten av åttiotalet så gjorde jag min första och enda alpresa med buss. Det lät ju som en ganska häftig grej på pappret för två gymnasister att åka igenom halva europa i en buss samtidigt som det är fullt party runt omkring oss!

Redan när vi hoppade på bussen i gryningen och packade in oss på våra platser insåg vi att det skulle bli en lång resa ner till Frankrike, två killar på över 190 cm skulle samsas på en halv kvadratmeter ungefär. Det var bara att se glad ut och knäppa upp den första medsmugglade starkölen ur farsans förråd.

I takt med att ölen slank ner och vi lärde känna de andra i bussen så blev det faktiskt ganska uthärdligt, till och med väldigt roligt. Riffet kände givetvis alla vid namn redan någonstans utanför Huskvarna, hur han bär sig åt har jag ingen aning om, men den mannen har alltid varit kung på att mingla! Med på bussen fanns även en flicka som hette Linda, hon skulle bli min första hustru nästan exakt 100 månader senare, men det var ingenting som någon av oss visste då.

Nu

Förra helgen var jag på firmans årliga skidresa upp till Sälens Högfjällshotell, i princip så har ingenting ändrats sen min första resa, förutom att vi unnar oss att åka det bästa som går att åka i bussväg numera. Jag hann med och jobba av en timme på kontoret innan bussen skulle rulla klockan 7 och lyckades även med vår plan att korpa bordet på under våningen för att kunna fördriva resan med ett parti poker samtidigt som vi avnjöt den svenska landsbygdens skönhet och alkoholens mjuka sötma.

Givetvis så gick pokern lika briljant som vanligt, jag hann plussa 3500 på vägen upp och som vanligt var det Snedbajsarn som sponsrade med merparten av den kakan. Innan ni frågar så är det lika bra att jag berättar ursprunget till varför att en mycket framgångsrik affärsjurist kallas Snedbajsarn bakom sin rygg av hela firman. Jag råkade ha oturen att gå in på toaletten efter honom vid ett tillfälle och han hade med all tydlighet genomfört nummer två, vilket det inte är något märkligt med förutom att hans bromsspår i toastolen var draget  längst bak till vänster i stolen och hela vägen upp till ringen! Hur i helvete han lyckades vinkla upp sitt underrede och träffa på det sättet är för mig fortfarande en enigma?

Det här med att dela rum är helt frivilligt på våra trippar, en del tycker det är jordens hit att få dela rum och umgås en hel helg, men jag föredrar att vara för mig själv och försöka ordna tillfälligt nattumgänge istället. Det är av hävd en riktig köttmarknad bland personalen när tillfällen beredes och bättre lägen än så här uppstår inte. Alltså är vänsterprasslandet en fin etablerad firmatradition numera, ingenting sprids dock vidare, ty vi håller hårt på god advokatsed med tillhörande tystnadsplikt !

Då

Vi partajade hela natten och åkte slalom hela dagarna, hur vi orkade var helt fantastiskt!  Istället för hotellrum så bodde vi en lägenhet i ett jättekomplex som kändes kallt och trist, ingen städning eller pension ingick heller och eftersom vi var ett par grisiga tonåringar som inte kunde laga mat så levde vi på mackor och lyan såg ut som skit efter vår första fest som vi inte orkade städa upp.

Nu

Eget rum som städas minitiöst varje dag och halvpension av toppklass. Jag har slutat åka slalom, utan ägnar mig åt antingen längdåkning eller köra snöskoter, det ger den bästa naturupplevelsen och bäst motion. Egentligen så är jag inte utledd på själva nedförsåkningen utan det är den där satans uppvägen jag stör mig på! Att stå eller sitta i en lift driver mig fullständigt vansinnig efter ett par vändor, ett fruktansvärt slöseri med tid om ni frågar mig.

Nu är det dags att hämta tvillingarna på dagis och ladda för kampen när lillflickan vill se Lets Dance och jag vill se På Spåret, jag räknar med att få kolla i gästrummet som vanligt!

Trevlig helg!