Johnny Wilde

Då har det blivit dags att överge alla juvenila infall och börja bli seriös. Det allt handlar om idag är att ge publiken det den vill ha för det genererar cash i form av annonsförsäljning och sponsringsintäkter för lite namedropping här och där.

Jag har gjort en liten egen survey och kommit fram till att det mest lukrativa för mig är att, som alla andra s k toppbloggare, börja skriva om mode och trender!

Nu är det ju en nedrans osis att mitt modekunnande är lika lågt som Mona Sahlins folkliga förtroende (vilket ändå är något högre än hennes begåvning), men jag är entusiastisk och villig att lära mig snabbt, att börja med två tomma händer och en gapande fågelholk till käft är inte mig emot.

Om jag förstått det hela rätt så är det jävligt hippt att varje dag presentera dagens outfit på någon sassy modell, där man hänvisar till inköpsställen och märken med mera, så jag tänkte börja ungefär där.

Nu hade jag inte råd att leja någon svindyr modell så jag fick rycka in själv och posera framför Jan L’s kamera (egentligen min mobiltelefon, men skit samma).

Byxorna är ett par svarta L. Brador inköpta på Enskede Trä och byggvaror, de hålls uppe av ett brett läderskärp från Crocker, inköpsställe okänt. Lägg gärna märke till de autentiska fläckarna från gammal fix och färg på byxorna för en genuin sluskkänsla. En annan fräck detalj är det uppslitna högerknäet där ett klassiskt knäskydd skymtar.

På överkroppen har jag en vit t-tröja med blåa detaljer på ärmarna och runt halslinningen, återigen med äkta sluskfläckar. Den här bilden togs precis efter lunch (10.15) och har därför även en nytillkommen knappt synlig klutt med tzatziki på sig. T-tröjan presenteras stolt av min sponsor Maxit. Jackan är en gammal Norrlandsjägar-original från min värnplikt i början på 90-talet, en utmärkt värmekälla så här när kylar faller samtidigt med snön. Förutom denna fantastiska ensemble så bar jag även under dagen en grön Mountain ridge tröja inköpt på Gulan.

Givetvis har jag inte glömt juvelen i kronan, skorna är ett par alldeles lagom ingångna Cofra med personligt utformade snörstumpar under de intorkade lagren av golvspackel.

Även de inköpta på Enskede T&B.

Tills nästa gång………….

Fashion on!

Var i helvete är vår värld på väg egentligen?

Jag har alltid varit bra på att anpassa mig efter rådande förhållanden och gjort mer än det bästa av situationen, men nu jävlar börjar jag känna mig inmålad i ett hörn. Vilket hörn då menar ni? Jo den källarhålan kallad politisk korrekthet inom humor!

Vi går igenom vad som förändrats de senaste decennierna. På 70-talet så var det inga problem att i statstelevisionens primetime program i familjeunderhållningskategorin dra ett par sköna rasistiska vitsar eller driva lite med olika brytningar och sedvänjor. Nu är det ett stort big no no att ens närma sig ämnet i ett fikarum på ett bygge, alltid är det någon syltrygg som känner sig illa berörd och börjar yla om kränkningar till höger och vänster.

Uppenbarligen så var det betydligt mer stake i folk förr!

Eller så var alla bara buskablyga för att ställa sig upp och protestera? Fan vet jag men om jag rekapitulerar vilka tillgängliga skämtobjekt vi har att tillgå att driva med och göra till allmänt åtlöje så blir listan ganska kort! Att dra ett negerskämt som viting är helt tabubelagt, men råkar du vara född i Compton och härstamma från Afrika så är det fritt fram att driva med honkysarna så mycket du vill. Skoja till det med bögar och flator? Hatbrott! Kärringar? Då är du ett djur och en lägre stående varelse per automatik plus att du inte kommer få göka på ett tag! Handikappade och andra med lyten? Tänk inte på det ens en gång!

Problemet med alla dessa grupper och alla sina subkategorier är det är så otroligt festligt att driva med dem för att de oftast blir jävligt förbannade och då vill man ju inte sluta direkt! Den som inte kan tåla ett skämt om sin egen etnicitet, köns eller grupptillhörighet har oftast djupare liggande issues än vad de försöker göra gällande.

Jag tycker att det är vansinnigt festligt när drivs med stereotyper oavsett vem som levererar dem, typ Chris Rock när han är ordentligt i gasen.

Vilka är det då fortfarande okej att driva med?

Vi har ju alltid vit, borgerlig över och medelklass, i rätt sammanhang går det även att garva åt knegarna, men då gäller det att balansera upp det hela med ett par kängor åt kungahuset också. Politiker av alla de slag är det en konstant jaktsäsong på. Människor som tillhör politiska extremistgrupper är också acceptabla måltavlor, problemet är att driva med nazister, kommunister och trädkramare är lite för lätt eftersom de redan är levande parodier som ingen jävel tar på allvar. Det vore som att glida upp och dra ett gig om polska circus clowner som uppträder på fyllan, ja menar det är redan passé inte det ens har hänt!

Idrottare går bra, så vida det inte är någon som just gjort en beramad comeback och brutit benet efter en kvart i sin välgörenhetsuppvisningsmatch till förmån för barncancerfonden. Ja om inte idrottaren råkade skrika jävla cp mongo fittstims bögars negerskit under tiden han låg och vred sig i plågorna på centercourten och alla hårlösa 9-åriga leukemipatienter hörde det på grund av den utsökta akustiken i hallen. Då är han dömd till att bli trackad av Måns Möllers och Anders S Nilsons sidekicks i flera år framåt samt hamna på Youtube inom en nanosekund.

Vad har vi mer? Jo fan tjockisar borde fortfarande gå utmärkt att tracka, dom har ju ändå förlorat självrespekten för länge sedan och med ett löfte om att ge dom en 200 grams chokladkaka efteråt så är den saken biff. Fan bara Anna Book och Tomas Brolin skulle kunna ge upphov till ett helt stand up comedy konvent!

Fiskarna vid ett pokerbord är ju inte bara generösa och givmilda, de är superba måltavlor för spott, spe och annat hånfullt nedsättande språkbruk (jag tror Valterego skulle ha skrivit invektiv här, men eftersom jag är man av folket så valde jag min variant) på grund av deras pappskallighet. Fint sa Bill, fint sa Bull, håll käften och fortsätt med uppräkningen sa elaka Måns!

Vackra människor och de som är framgångsrika slash rika är av historisk hävd alltid tillgängliga för prickskytte efter den berömda sparka uppåt principen, nackdelen med deras kategori är att de inte blir speciellt upprörda utan mest hånler tillbaka och tycker synd om oss enkla människor.

Hur är det med gamlingar nu för tiden, finns det något rättspredikat på om det är okej att göra lite lyteskomik på dem och deras jävla virrighet eller är det helt hjärtlöst att skoja till det om kärringarna som styr och ylar om att deras mjölk gått ut och kräver kulorna tillbaka för att de har kvitto på inköpet fast det var för ett år sedan dom handla den?

En gamling som var jävligt tät och framgångsrik, jag skriver var eftersom hon numera är jävligt död, var helt off limits när det kom till att bli humorifierad av häcklare trots alla sina underbara komponenter var Astrid Lindgren. Jag menar en snål flata som krävde kulor av ett barnsjukhus för att det skulle få bära hennes namn och glorifierade självmord, anarki och allmänt dekadent leverne, hon borde ha varit ett stående inslag på varje komikers repertoar. Men där var det spöstraff och ett klassiskt gatlopp om någon ens försökt dra hennes fina namn i smutsen.

Annars är ju lantisar jävligt festliga, räknas dom som en folkgrupp där jag kan åka på hatbrott för ett par vitsar? Om någon lirare dyker upp och snackar det göteborgska snacket som låter som om alla är konstant på fyllan och dessutom presenterar sig som Glenn, ja då garvar jag tills snuten burar in mig.

Det är svårt det här med humor och jag tänker ta konsekvenserna i det och istället börja ge folket vad det vill ha. Från och med måndag så kommer jag gå över till att börja modeblogga istället! Jag ska bli en så kallad fashonista och visa dagens outfit i min blogg.

Ni är givetvis varmt välkomna att driva vettet ur mig för det!

Igår kväll när jag satt och övade in Paranoid på elplankan så råkade jag sitta framför fotbollsgalan på Tv4 och det tog alldeles för lång stund innan jag ställde mig frågan ”vad i helvete är det här för skit?”.

Maken till ett mer tråkigt och förutsägbart spektakel har jag inte sett sen Anna Book ställde upp i en marängsviss ätartävling och då ska vi ha jävligt klart för oss att nämnda Tv4 tjatade till sig evenemanget från statstelevisionen med motiveringen att dom skulle liva upp det och göra programformatet mer attraktiv. Nu kan det i och för sig bero på att spelarna är ganska värdo och färglösare än Jens Fjällström på scoutläger, som att se färg torka skulle en del säga men eftersom jag oftast får betalt för att kolla på färg som torkar så väljer jag istället att lansera min egen högst egen Fotbollsgala Extreme.

Då jag själv är nomineringskommitté, jury och domare så får jag även stipulera reglerna för uttagningarna. Gillar ni inte det, fuck off och gör er egen jävla gala!

Alla som någonsin har spelat fotboll på hyfsat hög nivå är valbara, även utlänningar får vara med i min icke-ariska cirkus, om de sen lever eller inte är inte relevant här. Det var ju tveksamt redan på svenska showen om en del tomtars EKG-status fortfarande var aktiv.

Det enda egentliga kravet är att dom ska fan ha ett gäng med rock’n roll i sig, det ska vara divor, sluggers och allmänt sköna lirare. Ju fler skandaler på och utanför planen ökar vinstchanserna.

Då kör vi, de nominerade Årets Målvakt är:

Jose Luis Chilavert

Rene Higuita

Harald Schumacher

Bruce Grobeelaar

Juryns motivering lyder: Efter sin aktiva karriär har han setts glida omkring med jeans och bar överkropp och en revolver nedstoppad i byxlinningen och samtidigt halsa hembränt med sina polare i ett slumområde där han kom glidande i en cab, vilket ger starka pluspoäng här. Men den främsta anledningen var när han gjorde skorpionräddningen på Wembley.

Och vinnare är:  Rene Higuita

Årets Back nomineringar:

Tony Adams

Marco Materazzi

Vinny Jones

Jaap Staam

Med motivering: Han förverkligar den engelska arbetarklassens dröm om den perfekta karriären, fotboll i ett pissgäng, egen video hur man spelar fult och Hollywoodkarriär med alla dess tillbehör av livets goda. Vinnaren är givetvis: Vinny Jones

Årets Mittfältare:

Carlos Valderama

Paul Gascoigne

Eric Cantona

Paolo DiCanio

Så här sa juryn: Vi såg tidigt potentialen i den här mannen när han gökade på lagkapten Lee Wilkinsons fru i Leeds och tvingades flytta till pappskallarna i Man U. Resten är som bekant historia, känga ner åskådare och pubbesökare till höger och vänster och en allmänt härlig attityd gör han given här. How do I know? Because I know, It’s my JOB to know!

Vinnare: Eric Cantona

Årets Anfallare:

Lennart Nacka Skoglund

George Best

Stan Collymore

Patrick Kuivert

Så här sa juryn: Vi väljer att använda vinnarens egna ord till det här. Jag har gjort många missar i mina dagar, Miss USA, Miss Universum och Miss World, Jag har bränt 75% av mina pengar på kvinnor, bilar och sprit, resten slösade jag bort!

Solklaraste vinnaren är: ………….konstpaus för att allas tårar ska börja flöda……….George Best .

Det är inte över här gott folk, vi har två priser kvar att dela ut. Först ut är ”The life achivement award”.

För enastående prestationer både på och utanför fotbollsplanen som fortfarande pågår. Han har gjort allt! Drömmål, skjutit med luftgevär på journalister, dragit mängder med kola, varit polare med Camorran med mera med mera plus att han rankas högre än jungfru Maria i Neapel.

Ni vet redan vem jag snackar om: Diego Armand Maradona

Och Slutligen när alla viktiga grejer är utdelade och publiken börjar gå hem, Diamantdildon till en brud som försöker lira boll.

Med följande motivering: 1. Hon har namn som en porrstjärna och 2. Hon tog av sig tröjan en gång när hon gjorde mål. Vinnare är: Brandi Chastain.

Tack gör i år och glöm inte att köpa bingolotter av mupparna på vägen ut!

Det finns som bekant flera sätt att göra saker och ting på. Oftast brukar jag välja någon av de mer, låt oss säga, oortodoxa lösningarna. Det innebär inte alltid att dom är sämre utan bara betydligt roligare och mer utmanande, vad vanliga människor sysslar med skiter jag allt som oftast i ändå!

Jag har i princip hela mitt liv levt enligt rock’n roll lifstyle konceptet och jag ser absolut ingen anledning att börja ändra på det nu, tvärtom nu börjar jag äntligen bli varm i kläderna.

Det egentligen enda som har saknats för att få den korrekta mixen har dessvärre varit just grundfundamentet rock and roll. Att bara lyssna på distade gitarrsolon, gå på rockklubbar och ha läst The Dirt är inte tillräckligt enligt min filosofi utan man bör gå ett par steg längre, det är väl också ganska signifikativt för mig det där med att gå ett par steg längre än vad den ordinarie medborgaren skulle.

Efter nästan ett års nötande på Guitar Hero så dominerar jag fullständigt på de högre nivåerna och börjar känna en viss mättnadskänsla och motivationsbrist, följaktligen behöver jag en ny utmaning och då slog det mig som en tjuvsmäll! Jag ska bilda ett eget band.

Nu vet jag inte hur den gängse gången för bandbildande går till, men jag lanserade idén för min polare Phil på gymmet och hör och häpna, han hade samma natt drömt att vi just hade ett band som lirade på en pub, i Arboga av alla jävla ställen, mot den blygsamma ersättningen fri bira. Fint sa jag! Finfint sa Phil, jag vill bli sångare och få massor av ligg!

- Inga problem polarn, jag ska ändå spela sologitarren och få ännu mer kvalitetsgöka sa jag.

Inom ett par timmar hade vi raggat ihop Katten på kompgitarr, han ville egentligen spela förstagitarren och sjunga, men jag övertygade honom om att med hans obestridliga taktkänsla så skulle han var oumbärlig för oss på rhytmguitar (ett ballare ord för kompgitarr), sången brydde jag mig inte om att prata om eftersom han skulle få sjunga………när det var kör partier i låtarna.

Redan dag två började de interna stridigheterna när TheMike blev sur för att jag ville att han skulle spela bas. – Va fan, det är ju alltid den sämsta som får lira bas sa Mike!

Blixtsnabbt så plockade jag fram min mest diplomatiska sida och satte honom på percussion istället och han var glad som en speleman igen. Vad jag underlät mig berätta var att Nokdai hade blivit sur över att han skulle vara tvungen att gå och tjacka upp sig på ett helt trumset och då prompt ville ta över baspulandet istället, jag tror den korrekta schacktermen här skulle vara ”rockad”.

Under samma vecka så hann även den nyblivne basisten få sparken efter att ha föreslagit bandnamnet ”Nokdais orkester”, vilket fick mig att lacka ur fullständigt, kalla honom för  jävla pappskalle och föreslå att han istället döper sitt nya band för NokdaiZ, för att han fick just sparken ur MITT band. Tillsvidare har vi arbetsnamnet Powerslaves.

Någon jävla keyboard eller något annat trams uteslöt jag direkt över eventuella tillskott i instrumentarsenalen, doakör bestående av ett par brudar sköt jag också på framtiden. Eftersom jag kan min rockhistoria så vet jag att prassel med just körbrudar längst bak i turnébussen är det som får allt att gå åt helvete på nolltid när någon vekling i bandet kärar ner sig i en av dem som då redan har blivit stockad av resten av bandet.

Lösningen skulle kunna vara att slänga upp några grisklubbor med bra pipa på scenen som ingen ens på fyllan vill se naken, men det faller på att jag helst inte vill bli sedd med tjocka människor i allmänhet och på en scen i synnerhet.

Så här långt har ju allt gått peaches men, det finns alltid ett men och i det här specifika fallet är det att jag aldrig ens hållit i en elgitarr. Det var ju ett faktum som jag dessvärre måste ta hänsyn till och lösa på något vänster!

Sagt och gjort så smög jag iväg till en gitarrshop och köpte upp mig på en gura som såg tuff ut, samt en förstärkare med lite effekter inbyggda i sig. Sen var det bara att börja repa in ackord, riffs, licks, slides och andra coola grejer jag kan impa med. Nu är inte ackord nötandet speciellt prioriterat eftersom jag är sologitarrist, men det kan vara bra om jag ska limma på något fruntimmer med en ballad.

Vi har nu börjat speja på en turnébuss vi känner oss lite kåta på att köpa och Phil har styrt upp replokal där vi kan jamma inför våra två spelningar vi har så gott som spikade.

Det ni säkert undrar över är vad vi kommer att spela för musik? Fine, vi öppnar med Highway Star och avrundar med en förlängd skitig version av Hotel California.

Som vanligt när jag är uttråkad och inte kommer på något bättre att lägga ut så snor jag något av Valterego. Nu är det så pass fascinerande att han snott det här ifrån ”Inside the actors studio” som i sin tur snott det från Bernard Pivot. Var därför inte blyg för stjäla det här själv och göra en egen!

What is your favorite word?"
 Sval. Inte bara ett enormt vackert ord i sig utan det handlar mycket om när det används. När sommaren är som varmast är när vi uppskattar svalkan som mest, det är ju jävligt sällan som vi betraktar en vinterdag som sval, utan den är bara svinkall!

"What is your least favorite word?"
 Kallt. Kan aldrig någonsin vara någonting bra om vi inte menar en glassbåt, och dom är ändå godast när dom fått tina lite.

"What turns you on creatively, spiritually or emotionally?"
 Människor, jag tycker det är vansinnigt skoj med människor. Framförallt alla udda existenser och halvt vansinniga typer som faktiskt tillför något nytt till mig genom sin unika personlighet eller helt egna stil.

"What turns you off creatively, spiritually or emotionally?"
Vanliga människor i mainstreamfåran, som är så där alldeles lagom och inte vill eller våga sticka ut. I den här sossekategorin räknas även alla som har anammat någon jävla subkultur som emo, goth, sk8are, rödvinsvänster, fjollbögar och andra som bara byter ett sosseri mot ett annat.

"What sound or noise do you love?"
 Vågors kluckande.

"What sound or noise do you hate?"
 Tystnad.

"What is your favorite curse word?"
Om ni överhuvudtaget har läst något jag skrivit eller pratat med mig i mer än tolv sekunder så vet ni att ”Fan” dyker upp med en oroväckande hög perioditet.

"What profession other than your own would you like to attempt?"
Hade jag varit 14 år så hade jag nog sagt stridspilot eller sponsrat pokerproffs men jag måste svara Stuntpenis i porrfilmer. Vad i helvete kan vara ett bättre yrke? Du glider in på jobbet och får lite fluffing av din kvinnliga sidekick för att utföra ditt anonyma med ack så nöjsamma uppdrag.
 

"What profession would you not like to do?"
Mjölkbonde, hands down! Oavsett om det är måndag, fredag, julafton eller Superbowl Sunday så kommer nötkreaturen börja råma 04.00 och kräva din insats. Jag skulle aldrig, och då menar jag verkligen ALDRIG utsätta mig för ett sådant läge!

"If Heaven exists, what would you like to hear God say when you arrive at the Pearly Gates?"
Uppenbarligen så har helvetet frusit till is, men fan dina vänner står i baren på plan 2.

Hösten är, som jag nämnt tidigare, något av melankolins tid. En tid att summera och en tid att minnas, en del med vemod och en del glädje.

Men vad vore hösten utan att jag tog på mig mina Timberlandkängor, lämpliga kläder, en termos kaffe och en flaska Wild Turkey för en rejäl promenad längs minnenas allé.

När seklet var ungt (ja jag menar 2000-talet för i helvete, så jävla gammal är jag inte) så jobbade jag som underentreprenör till ett större byggföretag. Full fakturering 40 timmar i veckan så länge jag uppfyllde de, vad de andra knegarna betraktade som ett slavackord, uppsatta målen för veckan och månaden.

Det var ett konstant gnäll på dom här byggena bland hantverkarna. Det krävdes för hög finish, för högt tempo, för lite raster, för tunga lyft och för jävla mycket polacker som ville sno deras jobb till lägre lön och högre tempo.

Högljuddast av alla gnällde en lirare som hade blont långt hår och skägg och alla var livrädda för den jäveln! Problemet för arbetsstyrkan var inte att han ylade på arbetsgivarens krav. Nej, han ägnade större delen av skitkastandet i fikarummet på de andra hantverkarna som gnällde på kraven och det var fan inga smygattacker han körde med utan han tog som vana att förklara för dom han betraktade som mindre lämpade för konstruktionsarbete att de kanske skulle satsa på att läsa in komvux och bli kontorsråttor istället för att sinka riktiga män på uppdrag mot framtiden. Här vill jag lägga till protokollet att han alltid hade en stor schäfer med sig på jobbet, den hunden kommer spela en viss roll senare i berättelsen.

Eftersom han var uppvuxen i Stockholmsförorten Upplands Väsby, så kallade de flesta honom antingen för Marabouskuggan eller Lappen (Upplands Väsby kallas oftast för Lapplands Väsby i folkmun av dem som har turen att bo söder om den delen av, njaaa Stockholm).

Efter ett par veckor på arbetsplatsen så utvecklades en viss struktur, runt lunchtid på fredagarna (d v s. runt 09.30) så satt jag alltid kvar och kände lugnet i boden med en tandpetare mellan nötterna medan alla andra rusade tillbaks för att fylla veckokvoten.

Den enda som satt kvar med mig var Lappen.

Det skulle så småningom visa sig att vi utförde samma arbetsuppgifter på bygget och inte hade det minsta problem att klara ackordet. Eftersom vi inte hade speciellt mycket att göra så kom det sig att vi började snacka och när män börjar snacka så utvecklar det sig så småningom till en kukmätartävling och den förlorade jag dessvärre, dock med en extremt liten marginal! En fotnot är att jag vann klassen störst buske.

Efter ett par veckors allmänt gafflande så visade det sig att vi båda spelade golf och aldrig bangade för kombinationen spel och massivt ölande. Vi tog som en liten vana att jobba över en timme på torsdagen för att ha hela fredagen fri efter instämplingen på morgonen (ingen skulle drömma om att dubbelchecka att Lappen jobbade och jag höll mig på min kant och levererade) för golfspel.

Jag hade informerat skrytpellen om att jag låg på 11.2 i handikapp(länge sen mina vänner) och ansåg därför att ett rent sällskapsspel som poängbogey vore lämplig förströelse under våra rundor, han såg ganska imponerad ut och nickade gillande men nämnde aldrig sitt eget.

Den enda spelform som Lappen dock ville spela var matchspel eller heads-up som han kallade det, ofta hasplade han ur sig glosor på utländska som ”hombre contre hombre, solamente un ganador”. Beroende på var vi jobbade så spelade vi på olika banor i storstockholmområdet och jävligt märkligt nog så verkade aldrig Lappen behöva visa vare sig handikappkort eller betala green fee. Däremot så var tjejerna i receptionen alltid överlyckliga när vi dök upp för ett återbesök! Är det bara jag som börjar ana oråd här?

I mitt småborgerliga sinne så ser jag en golfrunda som en skön promenad med vissa tävlings- och motions inslag, Lappen hade dock helt andra planer än mig vad det gällde vandringarna längs fairway. Oavsett om golfbilarna var reserverade eller endast förbehållna funktionshandikappade så lyckades alltid karl’n arrangera så att vi fick begagna oss av ett fordon.

Första rundan vi var ute så la han blixtsnabbt beslag på förarplatsen med motiveringen ”jag kör idag, eftersom jag kan banan, du får bränna nästa gång, ok”?, schyst tänkte jag, det är aldrig fel med en banguide!

Måste jag ens nämna att jag aldrig fick någonsin ens röra vid ratten och gaspedalen såvida jag inte fick uttryckliga order om att hämta upp honom vid bunkern, sen var jag återigen förpassad till att åka shotgun igen! Hade det inte varit för att hundjäveln sprang bredvid så kan jag garantera att jag hade fått tolka på skateboard bakom.

Gubben hade vid det här laget redan hånglat med 40-årskrisen och skitit att lämna telefonnummer till det decenniet, men det hindrade inte honom från att stundtals spela lysande golf, framförallt från tee. Han hävdade att klippet i höften kom från ungdomens boxningsträning men jag tror att samma klipp från höften som drev en järn 4:a 215 meter är samma höftrörelse som gav oss fri golfbil, jag lämnar upp till er att avgöra!

Annars är en av de mest märkligare företeelserna jag någonsin upplevt på en golfbana när Lappen, på grund av kastvindar eller andra naturfenomen, råkade slå bollen snett ut i skogen och jag betraktade den som fullständigt ofinnbar inom regelmässigt utsatt tid.

Vid det här laget så hade vi funnit varandra så pass mycket och hade tillräckligt mycket respekt för antagonistens spel att jag unnade mig ett lindrigt diskret asgarv, typ ”Mohahahahahahahahahahaha”, den bolljäveln hittar du aldrig Lappen!

- Jaha, du säger det waffen verliere(jag körde tysk bil då precis som nu)! För er som inte hajade den här så vill jag hänvisa till fotnot 1.

Lappen klappade ett kort kommando med händerna samtidigt som han gav någon form av order, jycken for i väg som en oljad blixt och inom 15 sekunder så hördes ett bekräftande skall. Lappen sket fullständigt i att min boll låg snyggt parkerad på den finklippta gräsmattan 245 meter längre fram utan istället så ropade han till mig – Ta rygg nu grabbfan, du kommer snart se en Top Flite Z-Balata 90 märkt med  ..l.. strax under hundens nos!

Föga överraskande så under en tall så lång just nämnda Balataboll med utsträckt långfinger till mig med en extremt entusiastisk schäfer över sig.

Hade det här varit en enstaka isolerad händelse så hade jag kunna garva åt den som en skön händelse att berätta i puben efteråt, men det här upprepades varje jävla gång vi var ute och vi var ute på banorna ofta under dom åren.

Vid ett tillfälle efter en runda när vi satt och drack Hof i puben efter rundan så kände jag mig, å golfvärldens vägnar, tvungen att fråga hur i helvete hans slöa hund som mestadels verkade resa i hans egna privata máquina de tiempo, alltid lyckades hitta bollarna märkta med ..I..?

-Skitenkelt sa Lappen. Varje gång innan jag går ut på en runda så slänger jag ner bollarna jag ska spela med i en hink, drar i mig 6-8 Hof, pissar ner i hinken och låter det dra ett par timmar. Sen låter jag dom torka innan jag stjälper ner dom i bagen och varje gång jag är osäker på var bollen hamnat så säger jag bara till hunden att söka efter husse!

För första gången i mitt liv i interaktion med en man så blev jag svarslös!

Jag trodde att jag visste att mannen var lätt vansinnig sen långt tidigare, men nu blev jag fan osäker. Kan det vara så att han har löst mysteriet med det bollätande skogstrollet på samma geniala sätt som Alexander den store löste den gordiska knuten?

Nåväl tillbaka till matchen…………

Vi spelade ett gäng matchspel den säsongen och för att ge den gamle jävligt mycket cred, så, för att vare sig inneha ett officiellt handikapp, förutom dem som försäkringskassan och andra berörda myndigheter borde ha uppmärksammat, så har jag aldrig kämpat hårdare och spelat magnifikare enbart för att få oavgjort eller i slutändan, en knapp seger!

Du kommer förneka det här intill dödsdagar Lappen, men när jag sköt en 77:a på Botkyrka  så hävdade du att det var den vackraste golf du beskådat i ditt liv förutom den gången när vi tvingade lärlingarna att skjutsa oss till banan för vi var på fyllan och du gjorde hole in one på hål 11 precis efter backen på den banan!

Fotnot 1: Lappen hävdade alltid att han aldrig skulle köra en bil tillverkad av ett land som förlorat två världskrig, därför körde han en fransk bil eftersom de tvingade Hitler att täcka fler fronter genom sin subordination. En, enligt honom, briljant taktik! Jag kollade i Gula Tidningen dagen efter om det fanns en vietnamesisk eller abessinsk bilmodell. Numera kör jag koreanskt av ren princip.

På vägen hem i dag så funderade jag på vad jag ville skriva om idag, just nu har jag så mycket på hjärtat som pockar på att få komma ut i skriftlig form, en del kommer ni få läsa, en del stannar nog på min hårddisk endast för mina ögons betraktande.

Sen under min joggingtur så slog det mig hur vidunderligt vacker den svenska hösten kan vara. Alla tre årstider (vintern är ingen årstid, det är ett fruset helvete) har sin charm, våren med sin uppvaknande grönska som får oss att resa ur dvalan och åter ge oss ut ur våra hem och mötas utomhus igen. Sommaren med värme och semestrar och barn som har evighetslånga sommarlov där de för eller senare förändras under ynka tio veckor för resten av sina liv. Oftast beroende på att möjligheterna till romanser ökar under den ljusa, ljumma sommarnatten. Det är under sommaren som ett av svenskans vackraste ord kan vara "sval".

Höstens skönhet ligger på något sätt i en kontradiktion till vårens. Där våren för in liv och lust i tillvaron så är hösten en tid när vi och naturen förbereder oss för svårare tider och saktar byter vår färgglada festkostym till något mer diskret andaktsfullt inför kretsloppets slut.

Luften känns klarare och friskare, solnedgången kommer tidigare men kraftfullare om kvällen. Regnet sveper bort resterna av året som en naturens egen renhållningsarbetare, ibland kraftigt ihållande skurande och ibland bara som en len smekning mot kinden som den lättaste dammvippa.

En av de vackraste höstdagar jag någonsin upplevt var en sen kväll på Lower eastside i New York, jag promenerade längs ett par smågator utan något egentligt mål, bara vara där och känna staden runt omkring mig, ångan från tunnelbanans ventilationsgaller, trafikens brus, människorna i den mest fantastiska staden i världen och alla dessa dofter som bara kan upplevas när du blandar människor från alla världens hörn och låter dom laga sin mat med öppna dörrar och fönster från alla restauranger.

Den kvällen rådde det just ett sådant där vacker mjukt regn som inte störde stämningen utan snare förstärkte den och alla lukter. Trots alla sinnesintryck jag söp in så var det bara en sak som dök upp i mitt huvud och vägrade lämna det. Det musikinstrument som jag avskyr mer än något annat är saxofon, bara dess ljudklang får mig att må snudd på fysiskt illa, det är troligtvis de omedelbara kopplingarna till dansbandsmusik som får mig att känna på det sättet.

Ändå så var det just en saxofonslinga som jag hade snurrandes på repeat i huvudet, runt, runt, runt upprepades de underbara tonerna från Clarence Clemons sax när han sakta stöter ut en de vackraste sånger som skrivits, Bruce Springsteens vidunderliga kärleksförklaring Jungleland.

Ensam på en bakgata i en av världens största städer med skyskraporna som tornar upp sig över dig som skyddande jättar i storstadsdjungeln. Tillsammans med en hot dog från Greys Papaya så blir inte en New York upplevelse större än så för mig.

Som jag sagt tidigare så är jag en enkel man med enkla nöjen. Jag begär inte så mycket av livet, jag vill ju bara ha lite roligt!

Ett bra exempel är att åka iväg på semestern med några polare, hitta en pool, köpa upp sig på en bolljävel och allmänt lattja lite i vattnet. Har du kombinationen vatten och boll plus någon att kasta den till som är lika barnsligt jönsig som du själv, så har du en given succé för ett par veckor. Som en liten bonus så finns det oftast en bar som serverar valfri alkoholhaltig maltdryck på beställning.

Med mina ljusa hudtoner så är det inte speciellt taktiskt att ligga och pressa på en solstol oavsett hur hög solskyddsfaktor jag drar på mig, alltså tillbringar jag lejonparten av tiden i blötan. Uppenbarligen så går det där med att trivas i vattnet i arv då min brorsa lyckades med konststycket att kvarta in i poolen en eftermiddag efter en, låt oss säga jävligt hård natt.

Annars är det roligaste med vatten att just ta sig i vattnet på festligaste möjliga vis, en klassiker som vi  ofta körde med var bomben (även kallad kanonkulan), en given partystarter!

Vid vår pool så fanns det vid ena kortändan en 150 cm hög uppbyggnad som inrymde en bubbelpool, som ni säkert redan hajat så insåg jag den här avsatsens potential för rackartyg blixtsnabbt. Vi körde olika kombos därifrån, värt att omnämnas är våra favoriter: trippelbomben när alla hoppad samtidigt och bombmattan där vi hoppade i rask följd efter varandra.

Jag som trots min numera aktningsvärda ålder bibehållit en viss form av graciösitet vågade mig även på en Ulrika Knape light d v s en framåtvolt, den gick väl inte riktigt vägen alla gånger, men fan vattnet är inte så hårt som det ser ut efter ett par bira!

Saker som jag alltid funderat på bubblar gärna upp när jag har ännu mer fritid än normalt till exempel det här med icke-simkunnighet. Vem i helvete kan inte simma egentligen?

Nu menar jag inte någon fancy fjärilsimsteknik utan mera basic flyta framåt.

Att simma för mig består av två steg: till att börja med det viktigaste, att inte sjunka och hålla näbben ovan ytan. Det borde väl de flesta som inte har något kraftigt funktionshinder greja.

Fan David Lega hade varken armar eller ben men han simmade likförbannat fram som värsta barracudan i Paralympics för ett par år sedan. Det enda som krävs är att du fladdrar lite med armarna så, voila, du flyter och kommer därmed att överleva! Grattis!

När du väl ligger där och flyter så bör du komma fram till nästa punkt på simskolans dagordning, nämligen att skapa någon form av propulsion och hur svårt är det?

Att inte kunna röra sig framåt i vattnet är som att hitta någon som står rakt upp och ner på en gata utan att röra på sig med motiveringen att hon inte vet hur man ska göra för att ta sig framåt!

Släng ner valfri hund i valfri hundålder i sjön så kommer inte fan jycken sjunka som en sten, han kommer börja paddla med tassarna och tralala simma.

Det kanske bara det att en del typer är för omotiverade? Min padawan och jag satt och toksöp på en bar häromveckan och han hävdade att han var alltför trött och full för att gå en meter och ännu mindre dra vidare till ett annat pang.

Bara ett par minuter efter hans mycket bestämda statement så såg han en lokal fotograf närma sig med sitt husdjur, en 3 meter lång pytonorm hängandes över axlarna. Döm då till min förvåning när han inte bara studsar upp och börjar röra på sig nej, han går upp i Ben Johnson på steroider sprint direkt och den killen är utbildad djurvårdare!

Jag lattjade ett tag med slangen och skrämde lite andra svaghjärtade syltryggar för att sedan vaska av händerna eftersom jag hade tänkt käka ett grillspett lite senare, salmonellarisken vet ni!

Precis som vanligt nu när jag har återvänt till vardagen så består mitt liv av idel i-landsproblem. Alltid dessa bekymmer jag måste brottas med!

Om en vecka exakt så sitter jag på en jumbojet med första destination Bangkok och ja, min vän Katten som knotar på det flygbolaget vi åker med har redan dragit i trådarna så att vi får lite mer benutrymme och fler maträtter än vad vi betalat för!

Ynka fyra arbetsdagar till jag får påbörja min två veckors fiesta i alkoholens tecken, mmmm för en kraftigt halv nerkrökad lirare som mig så är det mumma för själen att efter en  jävligt lång träningsperiod med inte mycket annat än fisk och sallad till middag, äntligen få återigen få tillåtas ha ett passionerat rendez-vous med min älskade 33 centiliters ölflaska, där älskogen repeteras upp till femton gånger dagligen. Det är i dom här lägena som jag verkligen förstår texten till Billy Joels "Piano man" där han sjunger om en man som älskar med sin tonic och gin!

När jag har semester så åker jag allt som oftast utomlands eftersom jag inte känner att jag kan koppla av ordentligt när jag är hemmavid, telefonen ringer konstant och det är alltid någon som vill ha hjälp med något skit som jag givetvis ställer upp och fixar, som en väntjänst eller mot reda cash.

Jobba satan och chilla satan, det borde bli min paroll egentligen!

Min ursprungliga tanke var att genom ta semester i början på maj och i september så skulle min shortssäsong sträcka ut sig under fem månader, men som ni säkert lagt märke till, så tyckte inte vädergudarna att det var speciellt viktigt för dom.......shit happens obviously!

Nu tillbaka till kärnämnet, alla dessa i-landproblem som förföljer mig tätare än Anna Books skugga. Jag har svårt att somna, tidigt på kvällen i allmänhet och på flygplan i synnerhet. Lägg till ekvationen att jag ogillar att somna sittandes, eller fan jag kan snudd på inte sitta och somna. Jag har min speciella  insomningsposition som är något som liknar en krypskytteställning med vänster ben uppdraget, höger ben rakt och armarna omfamnar kudden som om det vore en bössa, ansiktet vänt åt vänster, samt teven påslagen på höger sida!

Vårt flyg lyfter 14.30 svensk tid och tar runt tio och en halv timme med tidsskillnaden så landar vi lokal tid 06.00. Vilket innebär att kroppsklockan då är ett på natten för mig, vilket är normal insomningstid för mig! Med min erfarenhet så vet jag att jag kommer checka in på hotellet runt halv nio på morgonen och inte kommer ha den minsta lust att gå och lägga mig för att kvarta, jag vill redan vara inne i dygnsrytmen när jag landar. Med andra ord så står jag inför ett problem som jag måste lösa för att må maximalt bra!

Mina alternativa lösningar är att antingen gå upp jävligt tidigt, det vill säga runt 05.30 och gå till gymmet för ett hårt träningspass runt 07.00 som är klart runt nio, en snabb dusch och frukost, fixa de sista detaljerna i packningen. Sen åtnjuta de sista adrenalindropparna för att börja röra sig mot Arlanda för att börja smörja upp de som håller i uppgraderingen på flighten, jag gillar ändå btw att vara ute i god tid eftersom baren på flygplatsen är del av semestern!

Alternativ nummer två är att fixa fram lite festliga piller som jag klipper efter middagen på planet för att därigenom bara glida fram över de Kazakstanska stäpperna i 900 knyck lätt nerdrogad. Hejda din hästar ropar ni nu, kan du inte bara ta en riksfylla och kvarta in lite diskret?

Nej det fungerar inte så för mig dessvärre, jag somnar aldrig när jag krökar och är på gång med pirr i kroppen, tvärtom så blir jag bara piggare! En annan bieffekt är att jag kommer fram bakis och det är inget jag trivs med heller........bummer!

Troligtvis så blir det att jag kör på det hemliga alternativet C och begagnar mig av en kombo av båda ovanstående möjligheter, tränar tidigt på morgonen för att sedan poppa ett piller på planet, låter kanske som en enkel lösning, men eftersom jag sällan väljer den enkla vägen så är det en snudd på revolutionerande tanke i min värld!

Mitt andra huvudbry är det här med mp3-spelaren. Jag har tre stycken, en i mobilen på 512 mb, ytterligare en på 512 mb och en på 1 gig. Det är presenter allihop, annars hade det varit mycket bättre med en på 8 gig så hade jag sluppit fundera på den här soppan!

Den på 1 gig är pajat så till vida att jag inte kan ändra musikinnehållet i den utan får nöja mig med det befintliga, den andra har jag redan programmerat färdigt, sen har vi mobilen kvar!

Jag ska lira rakt med er nu mina vänner! Jag lyssnar i princip bara på följande: Bruce Springsteen, Elvis, Judas Priest, Elton John, WASP samt Iron Maiden och de är de två sist nämnda som nu ligger i min mobil som jag lyssnar hela dagarna på under tiden jag jobbar(det är jävligt avslappnande att stå och hänga kakel om du hör på skön rock'n roll samtidigt, plus att du inte behöver lyssna på puckona som vill ha arbetsrådgivning hela tiden).

Nu står jag inför valet och kvalet om jag ska ha sådant panasch att jag ska, under två veckor, våga mig på att ändra spellistans innehåll och ta bort husgudarnas balsam från mina öron?

Att jag kommer fylla upp minnet med Judas Priest, Dragonforce och annan hårdrock är inget snack men vågar jag ta steget och exkludera Maiden och WASP? Fan det är klurigt det här!

Iron Maiden är ju trots allt ett av de sista riktiga metalbanden med en besättning bestående av en trummis, en basist, tre gitarrister och en mistlur, det är ju så att till skillnad från de flesta andra fjollrockarband så mesar aldrig Maiden ur! Med ytterst få undantag så är det ribbhöjande rock rakt av, rakt på.

Nej, jag kan inte bräda Harris´ grabbar ens för två veckor, det får bli en mix av deras material, Judas, WASP och Dragonforce i min lur, sen slänger jag in Barracuda också för jämlikhetens skull!

Till sist: Don La Fontaines röst har tystnat för alltid, en hel värld av biobesökare kommer att sakna dig! Om du inte vet vem fan han var så är du varmt välkommen att skrolla ner för min eminenta resumé om honom.

Till sist 2: Min bästa oneliner under veckan. Min polare Phil beklagade sig om hur naiva och svårförståeliga tjejer är, varpå jag replikerade att "Ja men vi fick ju en porrindustri som plåster på såren!".

Till sist 3: Jag gick och blev utnämnd till Månadens bloggare på Prosharks under augusti, trots att jag mest skrev om negativa saker mest hela tiden! Stort grattis till mig själv och lovar att försöka bli lite positivare framöver.

Sen hur jag får del av priset har jag inte en susning om, men jag antar att min favoritGlenn Joakim kommer berätta det för mig!

Rock on!

I vanliga fall så brukar jag omfamna förändringar som någonting bra, ibland kan förändringar vara skit åt helvete!

Om någon av er läst mina bloggar på CW så måste begreppet Betongmannen vara ett ganska välkänt begrepp, han var min inspirationskälla till många bloggar och ännu bättre min vän.

Han var stundtals en karikatyr på sig själv men han hade alltid en stor integritet som få andra människor är förunnat.

I mina bloggar  kallade jag honom Betongmannen i verkligheten hette han Björn Eriksson och dog i en MC olycka i söndagseftermiddag.

Han blev 42 år gammal, vilket var exakt samma ålder som vår gemensamma hjälte Elvis uppnådde, jag sitter fortfarande i och undrar hur i helvete hur himlen är funtad när den där jävla guden plockar hem de bästa först?

Vi har rest över världen tillsammans och har och häpna aldrig någonsin blivit ovänner, tvärtom, vi har knutit våra vänskapsband  ännu bättre och djupare.

Genom ödets jävla bittra ironi så satt vi och filosoferade för ett par år sen om vilken låt vi skulle vilja spelades på vår respektive begravning, jag valde "Many rivers to cross" med Jimmy Cliff, Betongmannen krävde "If I close  my eyes forever"!

Ja vad fan kan jag säga min vän? Det som började i ett vanligt fyllesvammel har nu dessvärre nu blivit en faktiskt jävla skit verklighet! Jag fixar den åt dig.

Jag kommer aldrig få dig tillbaks, jag kommer aldrig få berätta hur mycket jag älskade dig som vän, jag kommer aldrig mer få berätta för dig hur många som saknar dig, du kommer aldrig få förstå hur många som du påverkade!

Din jävel! Jag saknar dig redan, din knaggliga engelska, din extrema brist på smoothness när det kommer till brudar, din närhet och vänskap!

Om en vuxen hårding som jag kan känna som gör just nu så har ingenting inom mig just nu.

Det sista jag sa till dig i lördags var "kör försiktigt", jag skänker mina tankar till din son Mikael som ringde mig i eftermiddags och till alla våra vänner som samlades hos  mig i kväll!

Ibland är fotboll så fruktansvärt oviktigt, jag vet inte och bryr mig inte om hur det slutade. Fan vi skulle ju dra till Saigon om 2 ½  vecka.........

Jag gråter nu och jag kommer gråta många gånger till när jag tänker på dig!

Nokdai, Little Bastard, TheMike, Katten, John och jag har dig i våra tankar, puss min vän!

Vi kommer genomföra resan vi planerade tillsammans och varje öl kommer inledas med  skålen "Till Betongmannen".

Ett av mina stora intressen i livet är att laga mat, inte bara komma hem och svänga ihop något! Nej, jag uppskattar alla de fina delarna av kokkonsten, framförallt det ur-Italienska köket där man arbetar med små resurser och egentligen de enklaste råvaror, men ändå skapar underbara smaker!

Jag och några av mina närmaste vänner har startat en ny tradition sen en tid tillbaka, vi brukar träffas varje lördag och inhandla lite vin och öl för att sedan gå och köpa några fin fina råvaror som vi sedan förädlar till den högsta av kokkonster.

Förra veckan så stod hamburgare på programmet. När vi snackar att göra hamburgare så innebär inte det för oss att gå ner till Vivo och köpa ett par färdigfrysta köttbitar och en påse smaklösa hamburgerbröd från Korvbrödsbagarn, vi gör allt från grunden. Bakar brödet och låter det jäsa tills det säger att det är klart. Samma sak med färsen, hade jag haft en kötttkvarn så hade jag garanterat malt mitt kött själv!

Hur man än vrider och vänder på det hela så är mat som du tillverkat själv mycket godare än halvfabrikat eller köpemat.

Konceptet för oss är vi gör allt gemensamt, handlar, lagar och umgås under tiden. Om ni föreställer er scenen i Maffiabröder när dom sitter på kåken och lagar tomatsås genom att skiva vitlöken med rakblad så får ni en ganska bra bild av hur det ser ut när vi skapar gastronomiska mästerverk!

Ett av våra mer stående inslag brukar vara pasta, så vi tyckte att det vore en skoj grej att utvidga vår horisont genom att skita i att köpa nudlarna för att istället tillverka vår egen tagliatelle.

Redan när vi tog beslutet att nästkommande lördag så ska vi kavla ut vår egen pasta så blev vi alla lite till mans exalterade, det kändes som vi skulle pressa oss förbi våra tidigare gränser lite grann!

Döm till min och ja mina polares glädje när vi ungefär på onsdagen fick vissa förtecken om att helgen skulle bli hetare än Jessica Alba, vår redan högt uppbyggda förväntan eskalerade till något som närmast kan jämföras med, ja vad vet jag?

När man är i bra form och i bra sällskap så brukar det mesta lösa sig, det är och kommer alltid vara min livsfilosofi!

Nu så här i OS-tider så blir det lätt dom udda, lite fjolligare sporterna som jag brukar kolla på, bland mina personliga favoriter så hittar vi simhopp. Jag sätter oftast allt i relation till mig själv och så även i det här fallet, under mina bästa stunder så brukar jag kunna greja att remma fram till poolkanten och slå en framåtvolt. Inte allt för sällan så slutar det med ett ryggplask, men då brukar jag hävda att det var avsiktligt för att mörka att jag egentligen gjorde kanonkulan!

Dom här killarna och tjejerna som ställer sig på händerna på tian för att sedan dra ett par spinns innan dom ytterst graciöst skär vattenytan som en japansk mitsukniv, det impar faktiskt ganska fett på mig!

Sen att alla är halv eller hel Karl-Astrid är ju en annan femma.

Helt plötsligt drog jag mig till minnes en simhoppare för en 20 år sedan som hette Greg Louganis, han var jävligt överlägsen i konsten att ramla ner i vattnet på mest komplicerat snygga sätt. Han var förutom det, en kraftigt salt grabb när det kom till att hantera bakslag.

Under ett av sina circus stunts så hoppade han så högt upp ifrån betongavsatsen att han efter sin först volt slog pallet i just nämnda betongavsats, efter en något bångstyrigt blodig nerfärd fick han lite omplåstring och bandagering.

Sen klättrade han upp och körde ett par dyk till för att kamma hem guldet, inget jävla gnäll om att bryta där inte!

Det kan vara något för alla dessa bortförklarande silversvenskar att tänka på nästa gång de tycker någon varit dum mot dom.

För övrigt så kröp det fram så småningom att Greg inte bara de facto var bög utan till på köpet också var hiv-positiv, tough luck! Men även en vinnartyp kan ju slinta med dasen ibland!

Pastan? Just det! Vi stod och kavlade den jävla degen i en halvtimme innan den blev platt och fin, sen var det bara att skära upp den i långa fina pappardelle och peta ner dem i ungefär fem minuter i kokande, saltat vatten.

Den blev underbart god!

Jag är övertygad om att alla av er någon gång funderat på vad ni skulle göra om ni gick och vann den där stora summan pengar på ett bräde, eller låt mig rätta mig själv här.

Vi snackar inte om att gå och vinna 5 mille här! Vi snackar livsförändrande storlek på stålarna, mega cash Joakim von Anka style eller det som jag så väldigt kärleksfullt brukar kalla Fuck-off money!

Att aldrig mer behöva fundera på elräkningens storlek om man säger så.

För att närmare specificera i vilket härande summorna jag pratar om rör sig i, så ligger vi på storleksordningen en vinst i WSOP Main Event, vilket brukar rör sig om $ 10 000 000 eller i svensk valuta 64 miljoner, ge eller ta en hundratusing.

När vi är uppe på sådana belopp så kan vi för enkelhetens skull räkna på att vi kan få en årlig avkastning på 10 %, dvs. 6,4 miljoner per år eller 530 000 i månaden eller 17 000 kronor per dag eller en lax per vaken timme och då har vi ännu inte pillat på kapitalet!

Sugen att då knalla och sätta fyrkantiga kakelbitar bredvid varandra, på en vägg du stått och putsat upp innan, en måndag morgon 07.00?

Det är möjligt att jag nu fullständigt sviker mångas idé om att det är genom arbete man förverkligar sig själv, men om jag är ekonomiskt oberoende så kan jag inte komma på en endaste sketen anledning till varför jag skulle jobba en kvarts sekund till av återstoden av mitt liv?

Nyckelordet här just liv, oavsett vad er andlige ledare på den där indiska yogakursen försökt smälla i er, så har vi bara ett försök och får inte komma tillbaka för ett da capo, oavsett om domaren dömt fel eller om motståndaren var vänsterhänt!

Skit samma! Nu har vi cash, dags att fundera på hur vi ska lyckas sätta sprätt på dom på roligaste vis?

Tyvärr är inte jag så speciellt materialistiskt lagd, så att gå och tjacka upp mig på ett par feta bilar känns inte så speciellt aktuellt. En liten inflikning här är att jag med största sannolikhet skulle vara så där lite diskret salongsberusad mest hela tiden och därför inte är särdeles lämpad att framför vare sig motordrivna fordon eller annat tungt maskineri!

Men av ren princip så skulle jag nog investera i en Ford Mustang V8 som skulle få pimpas lite av herr Shelby, givetvis så skulle det var ett öppet ekipage eftersom jag aldrig skulle drömma om att befinna mig i vårt kalla klimat under vinterhalvåret!

Mitt boende skulle jag uppgradera från mina nuvarande 70 kvm till en stabil femma på minst det dubbla kvadratmetersantalet så jag kan inreda en läckert game room med bar, pokerbord, ett par flipperspel och min jukebox på hedersplats.

När jag säger bar så snackar vi här om en fullutrustad sådan där jag lejer in en bartender till våra macho-kvällar och ja, givetvis så kommer jag även rekvirera en dealer till pokerspelet där alla special tillverkade marker bär mitt nylle med en krona på.

Ett litet kryp in i Toscana skulle nog tilltala min gastronomiska sida, rött vin direkt från gårdarna och handla sina charkuterier direkt hos Dario Cecchini, att sitta och dricka alkoholhaltig dryck i en vacker solnedgång är en magnifik upplevelse som endast kan överträffas av, hmmm ja det skulle vara att dricka champagne i soluppgång då?

Den skönaste effekten av ett massivt cash flow är jag aldrig skulle behöva säga nej till något jag vill göra, ska nog polare dra någonstans i världen så behöver de bara säga till så drar vi.

Det är just resandet som jag skulle lägga mest krut på efter ett rullande två veckor hemma två veckor borta schema, på så sätt så skulle jag kunna ha en bra kontakt med alla nära och kära, samtidigt som jag får min beskärda del av äventyr och nya exotiska destinationer, men om sanningen ska fram så brukar jag få lite hemlängtan om jag är borta i mer än tre veckor i stöten.

Mina polare och familj skulle för övrigt inte heller behöva bekymra sig alltför mycket över det ekonomiska, det vore inget spexigt om jag satt med ett skitlass med kulor och dom behövde fundera på om dom har råd med en plusmeny eller ej.

I det fallet så skulle jag utföra en direkt social skatteutjämning, samt låta dom hänga med på mina världsliga exkursioner efter ett roterande schema, förutom de tillfällena när jag tar på mig de stora spenderbyxorna och tar med allihop på lite rajtantajtan!

För att inte drabbas av dåligt samvete så skulle jag fortsätta skänka pengar till välgörenhet, om än i en kraftig utökad skala eftersom jag kan ge mer utan åthävor.

Det finns miljarder saker till som jag skulle göra, men jag är ingen planerande lirare utan kör på och ser var vägarna bär mig!

Vad kan egentligen gå fel?

Lördagen den 7 juni 1986 Stockholms västra förorter, jag hade laddat flera veckor för den här dagen. En snabb koll i spegeln för att kolla om de senast inköpta knapparna satt rätt på jeansjackan, man vill ju inte se ut som en tönt när det är konsert på Råsunda.

Försiktigt plockade jag av den senaste plattan "The Works" från skivspelaren och la ner den i sitt konvolut igen.

Jag tog buss 119 från radhusområdet till Solna centrum, att Gary Moore skulle öppna showen var mer en bonus, än något jag fäste något större avseende vid. Allt den här kvällen skulle handla om var en av vår tids främsta underhållare: Freddie Mercury 1946-1991

Det hade förflutit cirka elva månader sedan Queen hade framträtt på Live Aid i London, Freddie hade varit i sitt esse och spelade ut sitt fulla register inför Wembleys publik.

Jag var redan intresserad av Queens musik sedan tidigare genom deras senaste LP, men det här var en sån kick i min musikaliska utbildning, det var första gången jag hörde deras äldre material!

 "I've paid my dues, time after time. I've done my sentence but commited no crime"

Jag trodde inte mina öron, vad i helvete var det där?

Tjugo minuter av det bästa jag någonsin sett och hört! Jag ville bara ha mer och det fort som fan!

Queens medlemmar var alla musiker och låtskrivare i toppklass och skulle säkert kunna nått viss framgång i andra konstellationer, men den magi som skapades med Freddie som frontman var betydligt mycket större än dom själva, mycket tack vare att han älskade folket i publiken och publiken älskade honom lika förbehållslöst tillbaks!

Det är egentligen ofattbart att han kunde hålla sig med så många manér och poser på scenen utan att det blev skrattretande, den finns nog bara en artist i musikhistorien som haft lika corny moves som ändå varit supercool, men jag tror jag återkommer till den mannen vid senare tillfälle!

Mina polare delade dock inte min inställning att Queen var kanonband, de ansåg på tonåringars självklara sätt att de inte var tillräckligt "tunga"! Så det blev istället lite av min lilla hemlighet att digga Freddie och hans band utan att skylta utåt med det alltför mycket.

Att Freddie var homosexuell var väl inget vi direkt kände till heller! Jag tror inte att vi visste vad det innebar överhuvudtaget, ungdomstiden kan vara en väldigt skyddad verkstad ibland!

Queens konsert minns jag bara brottsstycken ifrån, mitt enda minne av spektaklet var bara en ända lång euforisk dimma, det var som julafton och födelsedag på samma gång.

Hösten 1991 sitter jag på ett tåg med destination norrut för ytterligare ett par veckors värnpliktstjänstgöring, dagen innan hade det blivit officiellt känt att Freddie Mercury var svårt märkt av aids. En av mina kamrater sitter bredvid mig och läser en kvällstidning och utbrister "Freddie Mercury är död"!

- Nej han har bara fått aids sa jag, han kan väl knappast vara död redan?

Jag ryckte åt mig tidningen och blev tvungen att kapitulera inför fakta, en av mina största hjältar i ett av de bästa banden hade gått ur tiden.

Jag har haft det många gånger! Och om vi ska vara ärliga mot varandra, det har du också haft, lite macho komplex! Det hör den manliga ambitionen till lite grann, att blåsa upp sin fjäderskrud och visa upp sina bästa sidor för utomstående betraktare!

Men alla män som någon gång haft ambitioner att kalla sig för "en riktig karl", måste ställa upp sig mot den måttstocken som Ernest Hemingway 1899- 1961 utgjorde.

Många pojkar och unga män sitter hemma på sitt rum och skriver ner sina mål på ett papper och hoppas att några av dem ska slå in, att under ett par ögonblick i sitt liv få uppleva storhet i sin fulla glans!

Jag har haft och har fortfarande min beskärda del av ambitioner i livet, vissa har slagit in tack vare hårt arbete och tur, andra ambitioner har jag tappat med åren och vissa har jag ännu inte lyckats nå.

Jag kan inte låta bli att undra om en ung Ernest Hemingway satt på kammaren hemma i Illinois och skrev ner i sina förhoppningar i en dagbok: I mitt liv vill jag bli idrottsman, framgångsrik journalist i USA, krigshjälte i Europa, storviltsjägare i Afrika, avgudad av kvinnor i Havanna, skriva romaner som förändrar världen och så vill jag även få ett Nobelpris i litteratur som krydda på moset!

Vissa människor verkar ha en lite bättre sammansättning i sina DNA-spiraler än oss vanliga dödliga, med tanke på att allt på unge Hemingways lista slog in.

Krigshjälten Ernst fick sin medalj under första världskriget i Italien efter att med över 200 granatsplitter i kroppen burit en ambulansförare i säkerhet, han ådrog sig själv svåra skador i underkroppen.

Men som den riktiga man han var så använda han sin rehabiliterings tid till att limma in sig på en sköterska, deras relation skulle sedan bli grundstoffet till den fantastiska romanen "Farväl till vapen".

Jag kan inte ta upp Hemingways litterära karriär utan att nämna Boken, "Den gamle och Havet", knappt 100 sidor lång, men ändå ett av historiens största verk.

Den omgärdas av så många tolkningar av vad den egentligen symboliserar, en del hävdar att det är en metafor för människans vilja i kamp mot naturens övermakt.

Jag tror helt enkelt att boken handlar om vänskap och respekt i dess renaste och finaste bemärkelse, att du måste vara ödmjuk och samtidigt viljestark för att nå dina mål!

Hemingway levde ett stundtals hårt liv och de underlättade inte att han dessutom var med om ett par svåra olyckor längs vägen, allt ledde fram till svåra lidanden, både mentala och kroppsliga.

Med tanke på att Ernest var en handlingens man som inte satt och väntade in bättre tider sa antagligen till sig själv en morgon - Jag har levt ett rikt liv, bättre än de flestas! Låt mig bestämma slutet på min sista historia själv!

Han tog sin hagelbössa och satt punkt för sitt lidande och därmed även ett av det mest spännande liv som levats!

Inspirerad av min vän Valterego's husvagnssemester så satte jag mig ner och började granska mina egna semesteralternativ när det kommer till färdmedel.

En lite bakgrund för att hålla er i linje med mina tankar: Valterego är ute på husvagnssemester med hela klanen R och befinner sig någonstans i Sverige på en badplats, camping eller som karln själv säger, i ett husvagnshelvete, vad vet jag? Jag har aldrig varit på husvagnssemester  och lär aldrig heller åka på en sådan!

Varför? Jag tycker det hela ekipaget som sådant verkar lite bökigt att hantera, dels för att jag är skitkass på att backa med släp och dels för att jag tycker det verkar beigt att glida om kring med en friggebod bakom bilen som jag inte kan dra mig tillbaka i och slagga ett par timmar när det inte är jag som kör (egentligen så menar jag att jag vill sätta mig där bak och borsta och sen skylla på att jag är full/bakis och inte kan köra min sträcka).

Nu är inte det här ett försök att racka ner på familjens R's val av semesterfärdmedel, tvärtom det här är en hyllning till alla som är på semester och en liten guide till de av er som behöver lite riktlinjer från en erfaren resenär!

När jag tänker husvagn så är nästa byggsten i min tankepyramid husbil.

Nu snackar vi något för mig! Det verkar ju helgroovy att ha ett skal att smyga tillbaks i och kontemplera lite i (återigen menar jag ta en stänkare), precis som Skalman, att dra sig in i snäckan!

Jag antar dock att det inte är så enkelt, men eftersom jag aldrig satt min fot i en husbil heller, så låter jag bli att fördjupa mig i det hela. Det finns säkert en viss septitank som ska tömmas ibland också, men det går säkert att dega någon dräng för att göra det!

Att åka omkring i personbil har jag en hel del erfarenhet av och det är okej så länge jag slipper sitta bakom ratten (återigen, ta en stänkare vet ni!), annars intar jag gärna shotgun-position så jag kan mecka med stereon och lira lite önskelåtar( yeah right!) åt dom i baksätet!

Långfärdsbuss var något jag gjorde under de sena tonåren med adress Alperna. Been there, done that, have the t-shirt and too many drunken memories!

Att åka båt/färja/kryssare har jag också klarat av och det hade varit nötkakan om det inte vore för att det vore så jävla slött, hence blir det bara nötfärs av det alternativet.

Då kommer vi till flygplanet!

Jag har flugit kors och tvärs över globen och konstaterat att flyga i pizzaklass är ungefär som att åka långfärdsbuss med det lilla undantaget att det dyker upp lite tajta brudar med jämna mellanrum och frågar om jag vill ta en stänkare till!

Du sitter keff och får alltid någon fet typ utanför dig så du inte diskret kan tassa på muggen när stänkarna regelbundet tar ut sin rätt.

Nu är jag inte bara hyfsat smart och sexig, utan jag har även polare som jobbar på strategiska positioner i samhället, d v s på flygbolag med internationell trafikerade rutter!

Förutom min eminenta förmåga att bli buddy med allmänt sköna lirare som har bra jobb, så har jag även lärt mig att samla bonuskort och anmäla mig till allsköns olika aktiviteter som bolagen har.

Följaktligen så är oddsen remarkabelt stora att när jag dyker upp med min budgetplåt vid gaten så kommer vederbörande incheckningspersonal höra ett för mig välbekant pling från datorn som säger: VIP - Please uppgrade if possible!

Och precis sisådär sitter er bästis i businessclass igen

Men om jag ska vara riktigt ärlig så slår inte den bästa Biznizklassen i världen frihetskänslan av att åka tåg! Att åka tåg är perfekt. Bra platser med utrymme, inga problem att gå och tömma blåsan, käk finns bara ett par vagnar bort, du går aldrig vilse och det går hyfsat snabbt!

Då inställer sig frågan: varför åker jag inte alltid tåg?

Dom åker inte dit jag ska!

Som liten grabb var jag, precis som många av mina jämnåriga lekkamrater, flitig fotbolls- och ishockeyspelare. Då jag var uppvuxen utomlands, vid varmare breddgrader där is inte var en naturlig del av omgivningen, så hade jag lite sämre förutsättningar för ishockey än för fotboll.

Då jag var ganska usel på att åka skridskor, men ändå ville vara med och spela, så blev det naturliga valet att jag fick ställa mig i mål!

När man är i slutet av sitt första levnadsdecennium så är det självklart att ha idoler och förebilder uppsatta på väggen i pojkrummet. Mina väggar prydes av affischer på ABBA och andra popstjärnor hämtade ur tidningen "Poster", den första idrottsstjärna som fick äran att tejpas upp på min vägg var min målvaktskollega och hjälte: Pelle Lindbergh 1959-1985

Min kompis pappa hade säsongsbiljetter till AIK Hockeys hemmamatcher genom sitt jobb och därför så blev det ett vanligt förekommande inslag för mig att få gå och se på ishockey i Johanneshovs isstadion.

Jag brydde mig inte så överdrivet mycket om vad utespelarna hette, utan all min fokus låg på målvakten, nu tror jag inte att en nioårig knatte känner till vad det här med karisma är till ordet, men dragningskraften till Pelle Lindberghs person var ändå där! Även om det kanske till stor det berodde på att han hade en ruskigt cool ansiktsmask!

Sejouren i den svarta tröjan blev bara ettårig och sedan tog han sig för det ingen europeisk målvakt lyckats med tidigare, att bli ordinarie målvakt i ett NHL-lag.

Det gick som bekant förbannat bra för Pelle i Philadelphia, det han kunde vinna som målvakt, det vann han och byggde på så sätt upp en legend för oss blivande stormålvakter!

På min sida av atlanten så blev det till att lusläsa DN's sportsidor efter NHL-resultat som i bästa fall bara var ett par dagar gamla, tabellerna redovisades max varannan vecka.

Men jag fortsatte att stå målvakt i min lokala klubb och drömma om att en dag gå i Pelles fotspår till proffsligan och också få en banderoll i Philadelphia Spectrum med texten "Pelle vi kärlek du".

Jag satt hemma hos en kompis i hans gillestuga när vi såg på tv-nyheternas huvudrubrik "Pelle Lindbergh död i bilolycka".

Jävla stenmur! Jävla Pucko! Hur fan kunde du bränna fram i 200 blås på fyllan?

Jag hade ingen lust längre! Allt intresse jag haft för ishockeyn var borta! Om den största av de största bara kunde försvinna så lätt, vad hade jag då, lilla Johan att komma med?

Jag har inte spelat ishockey sen den dagen och mitt allmänintresse för sporten som sådan inskränker sig till att kolla på finaler i OS och VM, jag tror jag bevistat två, kanske tre matcher live de senaste två decennierna.

Rubriken syftar till Pelles sista manager, som yttrade dom orden efter hans död, när hans inre organ donerades till tre behövande människor som överlevde just på grund av hans sista uppoffring för en annan lagmedlem!

En riktig hjälte ger sig osjälviskt för sina medmänniskor, Pelle gjorde det även efter sin död!

Var en hjälte du också! Anmäl dig till organdonationsregistret nu! En liten del av dig gör att en hel människa kan leva vidare!

Som en present från mig till er, tänker jag bjuda på en repris från förra sommaren. Under helgerna kommer jag att lägga ut min numera ganska omfattande bloggserie om Hjältar som sommarläsning. Enjoy!

Vi börjar med en av rockvärldens främsta gitarrister:

Mina vänner, möt Jimi Hendrix 1942- 1970!

Min avsikt här är inte att rabbla upp fakta eller listplaceringar som dom åstadkommit utan jag vill ge er mina reflektioner och mina känslor inför det arv de lämnat efter sig!

"Stringed upside down for a lefthanded genius" - Ford Fairlane.

Vid vissa tillfällen av mitt liv så önskar jag att jag varit yngre, vid vissa tillfällen har jag önskat att jag varit äldre! Jimi Hendrix fick aldrig chansen att önska sig äldre, han dog endast 27 år gammal på ett alltför förnedrande vis.

En normal människa måste möta sina dagliga demoner genom att gå till arbetet och ta i tu med sina dagliga bestyr, betala räkningar, hitta kärleken, behålla kärleken och vara sig själv trogen!

Jimi mötte sin överman dagligen i spegeln, så allt han presterade var inte värt ett jota! Att andra dödliga avgudade honom hade en underordnad betydelse.

Jag kan inte hantera en gitarr, om så mitt liv stod på spel skulle jag inte kunna spela "Smoke on the water" riffet, tyvärr så är jag helt musikaliskt inkompetent.

Han å andra sidan hanterade gitarren som en förlängning av sin egen kropp!

Jag började lyssna på Jimi när jag var i tonåren, det var ganska coolt att bryta av mot den ordinära hårdrocken med något udda, vilket Jimi var för oss då!

I och med filmen "Waynes World" så upptäckte många av mina polare den främste riffmästaren genom tiderna (Foxy Lady), då retirerade jag med min cd-skivor "Jimi plays Monterey" osv. för att inte verka allt för opportunistisk.

Döm till min förvåning när han 2-3 år senare var mer eller mindre bortglömd? Jag fortsatte bygga upp min samling av den främstes skivutgåvor och märkte att karlen knappt gjort några studioalbum, utan det mesta som släppts i hans namn var sentida live-releaser!

Med hans ringa studioinspelningar i ryggen insåg jag att jag saknade det enda som skulle givit mästaren hans sanna rättvisa, jag hade aldrig sett honom live!

Sorgligt nog måste mitt starkaste minne av Hendrix bli när jag och min polare Mendez var nere i södra Portugal sommaren 1997 och spelade golf, vi satt nere vid strandpromenaden och åt en god skaldjursmiddag, när en lokal trubadur satte vid muren som avgränsade stranden.

Jag satt och mumsade på min nygrillade bläckfisk när trubaduren plötsligt bytte tonart och känsloläge, ur sin gitarr och sin stämma kom "All along the watchtower", världens bästa cover genom tiderna!

Då i det ögonblicket förstod jag genialiteten hos den främste vänsterhänte gitarristen genom tiderna.

Ett av de roligaste sakerna jag har att göra i mitt liv är att ha favoriter, jag tillhör nämligen den delen av befolkningen som tycker att nepotism är att lysande sätt att bedriva politik!

Under den här rubriken kommer jag därför framöver droppa mina favoriter inom väldigt skilda områden och trots att dom är solklara så kommer dom att ges en lindrig motivering till varför dom vunnit min gunst.

Vi kör gång direkt med mitt favorithav: Medelhavet.

Egentligen så borde det räcka med att säga att nio av tio svenskar har varit fulla och fått knulla i närheten av det här vattendraget, men för att utveckla det hela lite så bodde jag 6 av mina tidiga levnadsår bara 100 meter ifrån stranden på den italienska västkusten.

Att få växa upp i närheten av ett världshav gör att du aldrig någonsin kan bosätta dig i inlandet, du skapar ett band mellan dig och havet som aldrig kan förklaras eller brytas.

Du är en del av havet och havet är en del av dig!

Från denna djupsinniga start så går vi raskt över till en grej som jag snott rakt av från min lille danske vän Volandri (han skriver förövrigt på pussypalace.blogg.se). Mitt favorit bögord i svenska språket.

Här stötte jag på patrull när jag och min padawan Nokdai blötte det här spörsmålet under inflytande av ett par bira nere på klipporna tidigare under helgen.

Han hävdade på fullaste allvar att Sveriges bögigaste ord är Fluffigt, jag kan köpa hans resonemang eftersom det inte är speciellt manligt att kalla något "fluffigt".

Jag vägrade dock att lämna mitt valda ord till förmån till hans, det kan omöjligt finnas ett fjolligare uttryck än "Hårfön", möjligtvis då "att föna håret" , men det är väl bara en avart av samma pryl?

Från det fjolliga till det mer manliga, mitt absoluta favorit fotbollsmål genom tiderna är trots jag i övrigt avskyr allt franskt är Zinedine Zidanes 2-1 mål mot Beyer Leverkusen i Champions League finalen 2002 på Hampden park i Glasgow.

http://www.youtube.com/watch?v=bcsE_M19gVo

Förstår ni hur svårt det var att göra det där konstnummret?  I årets största match och all press är på dig som superstjärnan som ska frälsa en klubb, ett snudd på misslyckat inlägg som droppar ner i utkanten av straffområden, en volley slagen över midjehöjd rakt upp i krysset...............magi mina vänner, magi!

Att min favorit fotbollsspelare heter Marco Materazzi är en helt annan historia för ett annat tillfälle runt lägerelden och att Österrikes målvakt råkar heta Jürgen Macho.

Det skrivs så jävla mycket om Fotbolls-EM just nu så jag hade faktiskt låta bli för att inte göra det som jag avskyr mest, nämligen trista upprepningar!

Jag vill istället rikta fokus på vad ett stort mästerskap gör för vårt land, och med vårt land så menar jag inte Norinders tolkning av Sverige utan världens bästa land, för det är det.

Vi kan garva åt oss själva när det gäller vår självbild som stela korrekta människor, men det är också grunden för vad som skapat vår stolta nation. Vår välfärd är vida känd över världen, likadan är den empati vi visar mot andra länder som inte har samma välmående befolkning på grund av krig, naturkatastrofer eller andra anledningar utom mänsklig kontroll.

Empati i sig är annars ett av mina ord som jag gillar bäst, jag kan verka kantig och stöddig när man träffar mig, men jag har ett stort hjärta och väldigt mycket till övers till dom som har det sämre ställt än mig. Vilket antagligen är en majoritet av världens innevånare!

Det innebär inte att jag är supertät eller extremt framgångsrik, tvärtom jag har precis så jag klarar mig och kan lägga undan lite varje månad utan att behöva knussla alltför mycket.

Jag har vänner som jag bryr mig om och som bryr sig om mig och när notan kommer in så är det i närmaste slagsmål om vem som får äran att sponsra sällskapet.

Det är i sällskap av andra som du kan uppleva rikedom, inte genom att titta på ett kontoutdrag.

Det är i det som jag i egentligen finner den stora behållningen av stora mästerskap, när en hel nation, oavsett ursprung, samlas under flaggan och umgås.

Ett EM eller VM har just förmågan att locka fram den bästa och stoltaste sidan ur många människor, att hitta en gemensam nämnare under ett par veckor under den vackraste årstiden, oavsett om du är ung, gammal, full, nykter, infödd eller nyanländ. Det är en fråga om nationell stolthet utan alla fula avigsidor som kan misstas för patriotism.

Fan redan ett par veckor innan skiten börjar så ska det skrivas låtar som hyllar och stöttar de blå-gula. Kalla mig gärna för en sorglig figur, men jag har inga problem med att erkänna att jag mår fruktansvärt bra under dom här veckorna som spektaklet pågår och det är inte enbart för att jag har ett par extra legitima skäl att dricka bira mitt i veckan.

Det är för att jag blir stolt över att se folk runt omkring glädjas tillsammans, på ett sätt som de aldrig annars hade gjort och ju längre Sverige avancerar desto roligare har folket!

Passa på och njut nu mina vänner, det är roligt och det blir ännu roligt om du bjuder in dina andra vänner, eller varför inte skapa ny bekantskaper?

Skit i pokern ett par veckor och möt verkligheten istället. Verkligheten i det här fallet heter Leif, Hassan, Gudrun, Sofia, Dimos, Pavel eller Jorge. Var inte rädd för dom eller vad det hela kan leda fram till, det kan bli några av dom bästa dagarna i ditt liv om du bara vågar låta det bli det!

Var jag ska se Sverige-Grekland? På en krog i Solna med ett par greker givetvis!

Ett av de roligaste sakerna jag har att göra i mitt liv är att ha favoriter, jag tillhör nämligen den delen av befolkningen som tycker att nepotism är att lysande sätt att bedriva politik!

Under den här rubriken kommer jag därför framöver droppa mina favoriter inom väldigt skilda områden och trots att dom är solklara så kommer dom att ges en lindrig motivering till varför dom vunnit min gunst.

Vi kör gång direkt med mitt favorithav: Medelhavet.

Egentligen så borde det räcka med att säga att nio av tio svenskar har varit fulla och fått knulla i närheten av det här vattendraget, men för att utveckla det hela lite så bodde jag 6 av mina tidiga levnadsår bara 100 meter ifrån stranden på den italienska västkusten.

Att få växa upp i närheten av ett världshav gör att du aldrig någonsin kan bosätta dig i inlandet, du skapar ett band mellan dig och havet som aldrig kan förklaras eller brytas.

Du är en del av havet och havet är en del av dig!

Från denna djupsinniga start så går vi raskt över till en grej som jag snott rakt av från min lille danske vän Volandri (han skriver förövrigt på pussypalace.blogg.se). Mitt favorit bögord i svenska språket.

Här stötte jag på patrull när jag och min padawan Nokdai blötte det här spörsmålet under inflytande av ett par bira nere på klipporna tidigare under helgen.

Han hävdade på fullaste allvar att Sveriges bögigaste ord är Fluffigt, jag kan köpa hans resonemang eftersom det inte är speciellt manligt att kalla något "fluffigt".

Jag vägrade dock att lämna mitt valda ord till förmån till hans, det kan omöjligt finnas ett fjolligare uttryck än "Hårfön", möjligtvis då "att föna håret" , men det är väl bara en avart av samma pryl?

Från det fjolliga till det mer manliga, mitt absoluta favorit fotbollsmål genom tiderna är trots jag i övrigt avskyr allt franskt är Zinedine Zidanes 2-1 mål mot Beyer Leverkusen i Champions League finalen 2002 på Hampden park i Glasgow.

http://www.youtube.com/watch?v=bcsE_M19gVo

Förstår ni hur svårt det var att göra det där konstnummret?  I årets största match och all press är på dig som superstjärnan som ska frälsa en klubb, ett snudd på misslyckat inlägg som droppar ner i utkanten av straffområden, en volley slagen över midjehöjd rakt upp i krysset...............magi mina vänner, magi!

Att min favorit fotbollsspelare heter Marco Materazzi är en helt annan historia för ett annat tillfälle runt lägerelden och att Österrikes målvakt råkar heta Jürgen Macho.